STOCKHOLM den 19 Mars, Det ir dårskap och vrångsinnthet att tala om något öfvervägande aristokratiskt inflytande i vårt kära fädernesland; — här råder den fullkomligaste -jemlikhet i medborgerligt hänseende; — här bana sig förmågorna och insigterna väg inom administrationen -och militärväsendet, utan att behöfva maka åt sig för namn, hofgunst och relationer, och adeln ockuperar icke flera platser inom den civila och militära embetsmannahierarkien än som med, full. rätt tillkommer densamma såsom utgörande kärnan . (icke, såsom det obeskedliga Aftonbladet låtit påskina, gräddan) af svenska folket. Det är detta som Svenska Tidningen åtagit sig att göra så klart som att två gånger två gör fyra och den ridderliga tidningen fullgör sitt åliggande med en ton och i en anda, som fullkomligt skulle anstå någon af de politiskt käckaste och framfusigaste junkrarne på riddärhuset, någon af junkerpartiets oförbätterligaste enfants perdues. Det torde cj vara alldeles olämpligt att vi emellanåt uppvakta med en liten dosis kylande pulver, på det den öfversvinneliga entusiasmen ej måtte öfverstiga alla af förnuft och rimlighet utstakadegränser, urarta till berserkagång och ha menligt inflytande på vår kollegas välbefinnande. Vi samspråkade -senast om det nuvarande statsrådet, som mot 6 adelsmän räknar icke mindre än 4 ofrälse ledamöter, en omständighet som med triumferande min blifvit framhållen af sammå Svenska Tidning, som för någon tid sedan i ett ögonblick af naiv uppriktighet yttrade någonting om den ovilja, som den nuvarande civilministerns plebejiska namn väcker inom de kretsar, som nu bestämma innersta viljan, och om nödvändigheten af att adla honom, i fall han för någon tid skulle komma att qvarstanna inom den blifvande, mera renhåriga och fullblodiga ministåren. Det är temligen betecknande i den fråga som nu är å bane, att, då en ministerförändring i mera konservativ eller reaktiovär riktning är i göringen, och då man, specielt lärer ha stor svårighet att få den vigtiga och besvärliga civilministersbefattningen besatt. manicke hörtifrågasättas att till denna postikalla någon af det konservativa partiets ofrälse koryfeer, hr Stolpe t. ex. eller hr Rydqvist, utan oförtrutet gått omkrig med ljus och lykta för att uppleta någon inom det junkerliga lägret. Det har visserligen omtalats — om på fullt allvar veta vi icke — att: man skulle haft några funderingar på att erbjuda ecklesiastikministerportföljen åt en ofrälse militärisk kårchef, men vi förmoda, att han i sådant fall skulle få anderkasta sig den namnförbättring, som Svenska Tidningen påpekat såsom nödig för statsrådet Almqvist, en utmärkelse, af hvilken den ifrågavarande militärpersonen för öfrigt längesedan gjort sig förtjent genom den tapperhet och ridderlighet han ådagalagt uti de fejder, i hvilka han deltagit. Hvad angår högsta domstolen, så förtjenar den sitt eget kapitel. Allt intill riksdagen 1844—453 fanns ett grundlagsstadgande, enligt hvilket denna domstol skulle bestå af sex frälse och sex ofrälse ledamöter. Man erinrar sig, hvilket motstånd borttagandet af detta stadgande väckte från den aristokratiska sidan, oaktadt den påtagliga svårigheten att, så länge det qvarstod, få den högsta domaremakten representerad af dertill fullt qvalificerade min, liksom det icke heller torde vara bortglömdt, huru man, sedan grundlagsförändringen under den första liberala förtjusningstiden blifvit sanktionerad, en tid bortåt tycktes vilja försöka att det oaktadt upprätthålla den dittillsvarande proportionen mellan frälse och ofrälse ledamöter i högsta domstolen, hvilket sträfvande föranledde åtskilliga ntnämningar, som blefvo föremål för allmänt tadel, Detta bar sig dock icke i längden. TLedamotskapet :af högsta domstolen förutsätter ovilkorligen så mycken mödosamt förvärfvad skicklighet och erfarenhet samt är förenadt med så mycket arbete, utan motsvarande tillfälle att briljera, representera och kommendera, att det icke kunde bli föremål för det moderna svenska junkerdömets synnerliga åtrå och begärelser. Till följd häraf har också proportionen mellan frälse och ofrälse ledamöter betydligt förändrat sig, så att den för ögonblicket är 1: 11. Det är en företeelse, som är i någon mån likartad med den, att vid de mera gcientifika militäriska kårerna, som fordra grundligare underbygnad och taga i anspråk ett på en gång mera: ansträngdt och mera intellektuelt arbete, de ofrälse ha en betydlig öfvervigt, då deremot förhållandet inom armen i allmänhet är motsatt, och de s. k. rangkårerna nästan uteslutande äro besatta med adliga officerare. Att bland 24 landsböfdingar 17 äro frälse och 7 ofrälse finner Svenska Tidningen vara en mycket vacker och passande proportion. isynnerhet som hon behagät uppställa en egen klassifikation, till följd af hvilken det endast skulle vara grefvar och friherrar, i afseende på hvilka man skulle kunna säga, att börden haft något inflytande på deras upphöjelse. Den, som något närmare känner, huru det i allmänhet går till vid landshöfdingeutnämningarne, huru dessa embeten hittills till en stor del betraktats såsom lämpliga reträtter och sinekurer, och huru föga ådagalagd skicklighet inom den civila administrationen samt insigter och kännedom om länet dervid brukat tagas i beräkning, kan lätt bedöma i hvilken mening det kan sägas, att flertalet af dessa adliga landshöfdingar äro, såsom Svenska Tidningen menar, sin egen lyckas smeder,. Vi äro långt ifrån att förneka, lika litet i afseende på denna befattning som-på andra dylila ohafskanor att man hland da acdlioa in.