safslås.(Priskytten blef likväl då icke given.) Nu; och -sedan hr Cavallius ytterligare förklarat att ban icke ens ungefär ville utstaka någon tid för uppfyllandet af min önskan, begynte utsigterna att riktigt mörkna, helst jag kände att Mindre teaterns orkester blott lördagarne vore ledig, samt De la Croix salong för det mesta vore upptagen. Inom mig likväl glad att icke hafva besvärat med onödiga sångrepetitioner, yttrades af mig ungefär följande: Enär jag nu finner mig ha föga hopp om biträde, återstår mig endast att hos Mindre teaterns egare söka sångarebiträden. Jag har här gjort hvad jag kunnat. Hr Cavallius må erinras om det korta samtalet vid det jag derpå aflägsnade mig. Om jag än skulle besluta att uppskjuta konserten till Mars eller ännu längre; sade jag, så finge jag väl äfven då som nu blott ovissa och sväfvande utlåtanden i saken? Hr Cavallius genmälde: Det är möjligt, derom kan jag nu intet säga, och dylikt. Det är troligt att en tredje person hörde detta. Likaledes tror jag icke hr Cavallius om att neka, det jag under våra samtal icke en, utan tio gånger erkände att jag alls icke hade några anspråk, utan helt och hållet rättade mig efter vederbörandes görande och låtande, allenast den goda saken srigenom ej blefve om intet; hvilken åsigt jag vid utgåendet efter sista besöket vidhöll, då jag, jemte upprepande af detta och dylikt, ljudeligen vidgick den stora grace (detta ord begagnades), som, utan någon förskyllan, mig vederfarits genom tillförne: erhållna biträden. Hvad som tyvärr öppet måste utsägas är, att jag ännu i denna stund sväfvar i ovisshet om hr Cavallius i sjelfva verket någonsin under de två månnderna var inom sig sinnad att trämja min sak. Don Juans uppförande konsertaftonen ökar min tvekan. Under en tid at fjorton år hafva blott fem konserter af mig gifvits, och hvarje konsertafton, med undantag af en, då ett annonseradt-spektakel måste för mamsell Högqvists hastigt inträffade sjukdom inställas, äro äfven representationer gifna å teatern. Något enda intrång i teaterns verksamhet hafva mina niusiktillställningar: således aldrig vållat. Men, värde hr intendent! Tänk om ett sådant intrång t. ex. en eller ett par gånger om året rent af blefve gagneligt, ej mindre för hr intendenten sjelf, än äfven för flertalet af teaterns, särdeles yngre artister! Intendenten har helt nyligen mycket ordat om en svensk nationalteater.. Af mina aftonunderhållninningar med nordisk folkmusik kan åtskilligt, som till en sådan hörer, inhemtas — framförallt sanning och natur; och de äro ju icke att förkasta. Der gafs å min sista konsert till och med en liten pjes, Blomman bland blommor alla kallad — visserligen nog kort och utan alla intriger, men icke desto mindre en liten. helhet, full af sanning och skära skönheter, hvilket de lifliga bifallsyttringarne bäst ådagalade. Hr intendenten hade af konserten i sin vidd kunnat inhemta, bland mycket annat, det ovärderliga, att en tillställning, som hel och hållen hvilar på svensk grund, ännu, dess bättre, finner lika säkra som varma gensvar i svenska hjertan. Jag anhåller slutligen i ödmjukhet, att till nästa konsert — möjligen i höst — få äran inbjuda så väl hr intendenten sjelf som någon del af teaterpersonalen. Stockholm den 18 Mars 1858. Richard Dybeck.