Det finnes en viss tidning, som så ofta talar om sitt orubbligt goda lynne, sin glada, refliga och ridderliga polemik samt å andra sidan om sina motståndares dåliga humör, bitterhet, butterhet och ondsinthet, att det icke vore underligt, dels om bladet sjelft slutligen komme att tro på och få ett slags öfvertyelse om hvad det sålunda oupphörligt upprepar, såsom fallet understundom plägar bli med dem, som i åratal upprepat de mest otroiga krigsoch jagthistorier, dels äfven om en och annan af bladets läsare, som icke gör sig den mödan att följa dess verksamhet uti sin helhet och i ett sammanhang, skulle af ågon dylik för nittionionde gången upprepad sjelfberömmelse föranledas att tro, att leri väl ändå måtte ligga någon sanning. Det skulle bli alltför besvärligt och för nycket taga i anspråk en tid och ett utrymne, som lämpligare, kunna användas på nåzonting mera gagneligt, om vi för jemnan skulle följa, granska och i sin verkliga belysning framhälla Svenska Tidningens uttaanden i den ena och den andra riktningen och illse hvad värde dess någon gång förekommande reformvänliga utgjutelser i frågor, som iro af underordnad betydelse eller i hvilka man kan vara säker att ingen reform på länge eller åtminstone för ögonblicket kan komma j bane, kunna ega, då man sammanställer åem med ifvern att motarbeta det politiska framåtskridandet, så. snart. en reform verkligen är på stapeln. Emellertid kunna: vi icke underlåta att någon gång för ro skull påpeka, af hvilken art Svenska Tidningens så utmärkt präktiga, höfviska och eleganta polemik är. Med anledning af en uppsats i Aftonbladet för några dagar sedan, i hvilken yttrades någonting om den öfvervigt adeln tillskansat EERO SVEA RÖRANDE