Rosesinl, hvilken tillbrihgar vintern i Paris — liksom han äfven gjorde förlidet år, — hade nyligen en afton Hos sig en lysande musikalisk råunion, dervid bland annat en ung älskvärd belgisk (rättare flandrisk) sångerska mil X. uppträdde. Det är icke obekant att Rossini i sjelfva verket är en lika fin läckermun, som han är ett musikaliskt snille af första ordningen, plus en herre full af pikanta infall. Med särskilt afseende fästadt just på den förstnämda af dessa den iflustre maestrons mångsidiga egenskaper, hade mll X. för någon tid sedan skickat honom en — rökt tunga, af dessa som de flandriska provinserna företrädesvis sända på den högre gurmandisens marknader och hvilka i allmänhet anses för en läckerhet af allra första ordningen. Då nu Rossini om qvällen, sedan mamsellen sjungit, gick att göra henne en kompliment, erinrade han sig med detsamma den lilla presenten, som hon täckts sända honom, och han yttrade: Vet ni hvad, mamsell! den flamländska tungan är och blir något, som jag företrädesvis älskar. Pilåt mig att till härnäst för denna samma er tunga iten melodi! (Öres. P.)