Måtte: himlen bistå honom! sade mrs Percival och omfamnade sina ännu helt darrande döttrar; hans sjelfförebråelser skola ej upphöra förrän med hans lif. Befälhafvaren på Mary Owen hade icke förr gått ned, än Jack, som efter sin bedrift stigit ännu högre upp i vanterna, försigtigt började gå ner igen och sedan han nått däcket, närmade sig gruppen, der Susanna ännu stod qvar. Den stackars gossen var blek, — förskräckelsen öfver den gerning han begått qvalde honom; det var en ryslig tanke vid hans ålder att veta sig hafva en likes död å sitt samvete, om han äfven utgjutit dess blod för att rädda sin värnlösa systers heder, kanske lit. Den unga flickan fick ej förr se honom, än hon lade sina armar omkring hans hals och gret som ett barn. Gråt inte, kära Susanna, gråt inte, sade han, sjelf halfgråtande. Jag är icke rädd. Du tror väl inte att de ämna hänga mig?. Hänga digl upprepade Dick och tog honom i handen. Jag skulle icke förmoda det! Du har uppfört dig som en hjelte och förtjenar belöning och icke straff. Gossen såg upp i hans ansigte och försökte le. Den stackars kaptenens dotter! sade han; jag önskar jag hade skjutit honom litet förr. Besättningen, som flyktat för sin chefs raseri, började nu småningom komma upp igen. Mrs Percival och de öfriga qvinnorna blefvo först högeligen förskräckta, men karlarnes nedslagna oeh ödmjuka utseende lugnade dem efter hand. 7 Tillbaka!s ropade Frank, då en af dem närmade sig den del af skeppet, der de stodo. Skola några våldsamma scener åter förnyas? Matrosen rörde vid hatten och svarade akt-!