DEN SISTE AF SIN ÄTT. AR J. F. SMITH. ) Under ögonblickets fasa och förvirring hade den enda möjligheten att rädda henne gått förlorad, ty Mary Owen sköt framåt med rask fart. Räddade mumlade mrs Percival, hop knäppande sina händer; vi äro räddade I Sant! svarade Dick; men till hvad pris2 Kapten Morgan ropade åter CarolinaI Hafven I sett min dotter? sade han, i det. han nalkades de darrande qvinnorna. Hvar är mitt barn? Hvad kan hon hafva att frukta? Är ej hennes far här för att beskydda henne? sAck hviskade Frank, han är vansinnig. Qvinnorna svarade honom endast med tårar. Jag har drömt,, mumlade den olycklige mannen, drömt! Det kan icke vara annat än en dröm. Carolina, säg mig ett ord, bara ett senda ord, för att göra slut på denna ångest! Unge man, tillade han och fattade Dick häftigt i armen, ni skall nog säga mig sanningen; hvad — hvad har händt?2 Dick pekade på Brices och matrosernas lik, som ännu lågo qvar der de fallit. Ja, jag ser, jag påminner mig det; men hvar är mitt barn ? I himmelen, svarade Dick och pekade mppåt, bedjande för sin far. Kapten Morgan utbrast i våldsam gråt, och wacklade som ett rö för vinden. Det ligger något förfärande deri, då den mogne mannen gråter af smärta; dess tårar likna vattnet som springer fram. ur klippan. Den hårda graniten måste remna innan det kan flyta. ) Se Aftonbl. n:r 10—18, 20—37, 39-62,