nen af karlarne stannade den och uppgäf ett högt skall. Hvarföre skjuter inte biskopen honom? frågade den af spetsbofvarne som kamraten kallat Bill och hvilken ej. var någon annan än Bill Spuggins, ficktjufven i Manchester; deporterad, som våra läsare påminna sig, för stölden från mr Barnard under marknaden. Emedan hans skott kan komma att bättre behöfvas, var svaret, Uppl skrek pösten, och tältets invånare sprungo upp med en hastighet, som visade att faran var dem välbekant. Inom några minuter förklarades orsaken till varningen genom ankomsten af fyra unga, väl beväpnade män, som trängde sig ut ur skogen, främ på den öppna platsen. Ehuru det var mörkt, gaf eldskenet rymmarne tillräckligt ljus att taga reda på deras utseende. Enligt all sannolikhet voro de resande stadde på vandring till en aflägsen del af landet. Hvyad tar ni oss för? frågade den äldste af de nykomne, en ung man af omkring trettio år, med ett manligt och vackert utseende; vi se just icke ut som tjufvar, skulle jag tro? Men de göra det., hviskade en af hans följeslagare. Vi äro främlingar här på orten, svarade den mannen, som gjort larm, och leta oss väg längre inåt landet, för att få arbete. Vi hafva ej mycket att förlora, och detta är skälet hvarför vi akta det så väl. Gån således vidare. Vi hafva gått vilse. Sök upp rätta vägen då. Kunnen I gifva oss någon upplysning derom ? Det beror på hvart I ämnen er, sade Bill Spuggins i gäckande ton. Det harmade honom i tysthet att så många af det hedervärda sällskapet voro frånvarande, ett förhållande, som enligt all förmodan räddade de resandes kassa, om ej deras lif; lyckligtvis voro de alltför väl beväpnade för att behöfva frukta ett anfall, äfven af ett större antal fiender.