mera betecknande för den goda sakens fram gång, som kongl. teaterdirektionen hade der stofa taktlösheten att till samma afton an noncera Mozarts ?Don Juan? för första gån gen under säsongen, i stället för att en aftor såsom denna låta några af sina bästa ly riska artister biträda vid en musikfest af så fosterländsk art som den ifrågavarande, och hvartill särskilt tillstånd lärer af konungen blifvit för längesedan beviljadt. En dylik brist på takt förrådde äfven bemälde direktion genom att i,tisdags gifva spektakel samma afton då soiren till förmån för de dramatiska och musikaliska artisternas pensionskassa egde rum,: och hvilket beteende blir desto märkligare, då hvarken-å tisdagar eller lördagar enligt gammal sed kongl. teatern brukat gifva något spektakel. Då vi haft tillfälle att vid omnämnandet af hr Dybecks föregående aftonunderhållningar något utförligare orda om detta florilegium af friska och herrliga melödier, hvaraf de flesta som nu gåfvos voro förr hörda, ehuru alltid lika gerna återhörda, och då de, egentligen taladt, trotsa all beskrifning, kunna vi derom fatta oss så mycket kortare. I den inledningssång till Orsamelodien, som började soiren, har hr Dybeck sjelf lemnat en vacker skildring deraf, då han sjunger: Toner än från fordna där Ljada der i berg och dal, Vilda som en storm på haf, Milda som en suck vid graf. Lyssnen då, Vänner, på Hemländsk, :hundraårig sång! Lyssnen, älsken, lären den, Sjungen, :sjung den. sjelfve sen! Intrycket af flera bland dessa melodier ha något liknande med det som vårens annalkande ingifver; genom sin friskhet, enkelhet och värma liksom pånyttföda de våren inom värt eget bröst och föra oss tillbaka till den lyckliga tid, då lifvets perspektiv ligger leende och solbeglänst framför oss, och allt är lust och mod och fogelsång, under det att andra i djupa, innerliga toner tolka det stadium då de gyllne drömmarne längesedan flyktat undan för sorgens och den. nakna verklighetens skarpa vindkast. Af stort intresse var kämpen Grimborg, med omqvädet: Hvem skall föra våra runor så väl med den äran, satt af Heffner påcett sätt som lemnade ett nytt bevis på denue utmärkte tonsättares djupa förtrogenhet med den nordiska -poesiens anda, samt Blomman, för blommor alla, satt af Cronhamn: båda fyrstämmigt. Dessutom förekommo: den vackra Domaredansen, af hvilken glada lek säkert mången åhörare hade en kär hågkomst från sin barndoms dagar, Allt under blåa fästet der sitta stjernor. små, Du har sörgit nu igen., Herr Peder stod på tinge, slog handskar uti börd samt ett par utmärkt vackra visor från Östergötland och Roslagen m. fl. Måhända torde vid en blifvande soir de vackra visorna om Axel och Walborg: De spelte gulltärning vid bredan bord), Och mins du hvad du lofvade, Der kommer hon så fager, så stolter i sin gång samt framförallt den herrliga: Der sitter en dufva på liljeqvist, Hon sjunger i midsommarstider komma i benägen åtanka. Vid utförandet af de många tätt på hvarandra följande högtidsstycken i svenska och norska landsorter samt folkdansar,, af hvilka hvar och en har sin skarpt utpräglade och egendomliga karakter, torde vara önskligt att de spelades, en hvar, något längre än nu sker, samt att ett icke alltför kort uppehåll deremellan gjordes; ty de gå nu nästan i ett, så att den ena melodien uttränger den andra. Under uppehållet kunde ju några ord nämnas om det kommande styckets karakter och uppkomst. Äfven hvad folkvisorna beträffar, är programmet icke så fullständigt som tillförene, då det ofta upptog hela visan; första versen borde åtminstone aldrig der saknas. Ett par föredrag: det ena öfver svenska sångens uppkomst och fortbildning, det andra öfverblick af sveuska vallskogen och dess lif, båda författade af hr Dybeck, upplästes af en annan person. Det lilla vi lyckades förnimma deraf tycktes både sant och väl sagdt, och förekom i det senare det träffande yttrandet, att liksom vallsången är sången i skogen, är den äfven skogen i sången. Hr Dybeck biträddes, utom af en del af Mindre teaterns orkester under anförande af hr Gille, af musikaliska akademiens elever, under anförande af hr Cronhamn, som på ett rätt berömligt sätt fullgjorde sina uppgifter. Solosakerna utfördes af m:ll Lindahl, hvars behagliga föredrag i sångerna af mera sentimental art tycktes hafva ett tacksammare fält än i de lifligare, hr Arlberg, som, väl disponerad för aftonen, gaf ettlifligt och färgrikt uttryck åt sin sång, utan alla spår af den affektation man icke utan skäl på senare tiden anmärkt hos denne anhars så förtjenstfulle sångare; samt slutligen eleven vid musikaliska akademien hr Hagström, som nu för) sta gången för ett större auditorium fick tillfälle läta höra sin vackra tenorröst och lemna . prof på sitt flärdlösa föredrag, som vi redan j förut haft skäl att ett par gånger med beröm j. omnämna. — AV