Den 13 Mars. Från tronen — hvad ej sällan händer — en svag despot sitt varde bjöd och åsåg fånigt hur hans länder förblödde grymt i död och nöd. Men öfver krigets skilda hvimmel och fattigdomens gnagda ben framglänste dock en högre himmel än tronens med dess falska sken. Inför medborglighetens skara sig reste främst den vapenmakt, som eljest sniket plägar vara förtryckets undergifna vakt. Och innan dagen vardt förliden, (fast hoppets stråle syntes svag) stod folket segrande — i friden — med rätt att skrifva sjelft sin lag... O, Sveas folk, i segerstunden du glömde att ta steget ut! Visst tronen skakades i grunden, men stöden — qvarstå som förut. Hur jemnlikhet Breds åt alla med lika kraft för allmänt väl, den frågan dock kan icke falla — den lifvet är i folkens själ. Cen.