fortfor tills vi blefvo innerligen trötta dervid. Jag förmodade att det var en exentrisk läsare, såsom, man fkallari dissenternali-Sverge. Vi hade ett skjutshåll af 23 mil för oss till en by benämd Landbobyn, som är belägen i den vilda skogsbygden mellan Österoch Vesterdalarne. Vår skjutsbonde, en hygglig ungdom på 22 år, öfver 6 fot hög, klädde på sig sin bästa blåa jacka och knäbyxor, jemte ett förskinn som räckte från hakan nedom knäna. Detta plagg, som på intet sätt kläder dem, bära nästan alla dalkarlar för att under arbete förvara sina kläder. Denne yngling, ehuru han baxnades vid första föreställningen derom, förklarade sig dock beredvillig att följa: oss öfver hela verlden; vandringslusten var:synbarligen , så stark Hos honom, att jag fann mig föranlåten att: söka qväfva densamma. Vi hade en enformig fem timmars resa genom en granskog, blandad med tall och björk, hvarest man ofta ser rådjur och elgar, medan vargen och björnen jaga i de aflägsnare trakterna. Marken var icke mycket ojemn och sceneriet i allmänhet mera kargt än vildt. : Landbobyn var en liten bondby på brädden af en ström med. några få, röjda fält rundtomkring. Som solen ännu icke var nedgången, beslöto vi att fortsätta resan till Kettbo, 1, eller 2 mil vidare, och fingo oss en gosse som skulle ledsaga oss genom skogarne. Gästgifvaregården var ett eländigt ställe, der vi omöjligen kunde få någonting att äta. Jag satte mig ned och språkade med familjen, medan vår följeslagare vederqvickte sig med en stor tallrik: sur mjölk. Hvarföre :reser ni verlden omkring ? frågade: gossens mor; är det. för att utspionera folkets fattigdom och se huru: uselt de lefva?, — Nej, sade jag, det är för att lära känna folket, antingen det är fattigt eller ejo. — Menp, fortfor hon, har ni någonsin sett ett fattigare: folk än vi? — Oftan, svarade jag, ty I ären förnöjda, och man kan icke vara riktigt fattig. med förnöjsamhet. Hon skakade på hufvudet med ett sorgset leende och svarade intet. . Vår ledsagare förde: oss öfver floden i en ammal ökstock och derefter in i skogsbygden. Det var en högväxt, kraftfullt bygd gosse på 16 sär, med -en vacker ansigtsoval, långt vackert hår, som, benadt öfver hjessan; hängde .ned på; hans axlar, samt ett manligt och beslutsamt ansigtsuttryck. Med sin jacka, gördel, knäbyxor och högkullade och bredbrämade filthatt; påminde han starkt om en målning i Upsala domkyrka, föreställande Gustaf Wasa i hans dalkarlsdrägt. Det var en dråplig fotgängare, och tog alldeles loven af mig, så öfvad vandrare jag änär. Gångstigen,som vi följde, var förskräckligt oländig; vigingo öfver stockar och stenar, kullfallna träd,vattensjuka, tufviga mossar och .moras, och klättrade öfver högar af. stora rullstensblock, och ändå, under det vi pustande bemödade oss att hålla skridt med honom; gick han stadigt framåt, lugnt och lätt, sompå den jemnaste gräsmatta. ; (Forts.)