Har ni någonsin varit i Lincolnshire? frågade Dick. Nej, aldrig, sade främlingen. Det är besynnerligt ! bHvarföre det? Den obekante betraktade honom forskande. Emedan jag skulle kunnat svära på, att vi träffats. förr, svarade ynglingen, ehuru jag ej kan erinra mig när och hvarest; men jag påminner mig det nog, när jag minst tänker derpå. Åter syntes ett drag af missnöje i den okändes ansigte. Mitt namn är Clarkson, sade han. Jag är född i trakten af Diss och har aldrig rest tjugo mil från min födelseort, förrän jag nu beslöt att bosätta mig i Australien. Jag har hört sägas, att man kan få land der för en lapprissumma. Jag är trött vid att släpa för att betala egendomsherren sin ränta och presten sin tionde, och dessutom : låta preja mig af uppbördskommissarien. Englands bästa tid är förbi; Australien är rätta landet för en duglig karl att göra lycka, om han ej är rädd för litet arbete.v ; Ja, visserligen, om han eger flit och ihärdighet, anmärkte Dick torrt, vå det låg ett uttryck af vårdslöshet och förderf hos hans nye bekante, som ingalunda gaf honom någon oynnsam tanke om hans arbetsamhet och smak för nyttiga sysselsättningar. Med dessa ord skildes de åt. Dick gick ned i sin hytt för att se efter sina saker; på vägen dit passerade han flera mellandäckspassagerare, af hvilka några blifvit utskickale af styrelsen och auktoriteterna. Bland dem var en gosse, högst fjorton år gammal, och mn vacker, blomstrande flicka omkring aderon år. Af deras ovanliga likhet tyckte han ig synbarligen finna, att de voro syskon; de