den så lojal församling sor den franska Senaten. Kn skandal af denna art hade man hoppats icke vara möjlig inom dess sacrosancta sässionssal. Luxembourgs gamla ärevördiga väggar hafva rodnat af blygsel och förbittring. Man har åtskilts med känslor af det mest blandade slag, och mer än en af senatens bättre ledamöter lär hafva haft en temligen orolig natt efter detta. Men Monitören följande afton kom full af triumf och lakonisk gravitet med sitt 135 mot 1, och hvad skulle verlden annat tänka, än att detta var en himmelsk seger, komplettare nästan på detta sätt än om den der ena hade fattats. Ni skall här utan tvifvel också göra mi den observationen: I sjelfva verket, och äfven förutsatt att en enda senator varit nog desperat att hålla ett dylikt tal och göra en slik skandal, hvad mer? Hvad betyder det? Hvad djupare betydelse derix Derpå vill jag svara, att ni förmodligen mindre noga känner hvem denne general Macmahon är. Denne unge general — ty jag tror han ännu blott är omkring 40 år — är icke blott en genom sin privata ställning icke så obetydligt remarkabel personlighet (han besitter en enorm förmögenhet och tillhör en ursprungligen engelsk, men sedan långa tider bland den högsta legitimistiska adeln upptagen fransk familj), men han är någonting vida mer. Ni påminner er säkerligen att oftare hafva sett hans namn citeradt under kriget på Krim; det var general Macmahon, som — uppriktigt sagdt — intog Malakoff, han och ingen annan; det var han, som omedelbart efter återkomsten från Krim skyndade att af kejsaren utbedja sig ett befäli Afrika, i stället för att, likt de andre kämparne från det stora. orientaliska kriget, lägga sig att hvila på sina lagrar och sina nya marskalkstafvar, om hvilket allt äfven i sin tid berättades åtskilligt i särdeles de utländska tidningarne, och hvarom många särskilta versioner gjorde sin rund. Generål. Macmahon, som under fälttåget på Krim :gjorde inom kort tid sitt namn till det af hela armen mest omtyckta, mest gerna upprepade, om än det icke alltid mest framhölls i. de officiella bulletinerna, som sedan dess endast ytterligare befästat sig i soldaternas, kärlek och aktning, en aktning, hvilken måhända tillfallit honom i dubbelt mått ersätthingsvis just derför, att han icke, som de andre, ännu blifvit marskaik, — den franske soldaten har en fin känsla i dylikt. Med ett ord, general Macmahon är för närvarande den man; hvars namn inom massan af hela den franska hären utan all jemförelse har den mest populära klang, den man, hvilken i verkligheten ärl soldatens egen, — lui, cest notre homme å nous!, — när de andra, Pelissier, Canrobert o. s. v., redan äro inom hären skäligen glömde eller betraktade som numera närmast blott en annans, när massan af de nya generaler, kejsardömet samlat omkring sig, knappast äro till namnet riktigt kända stort utanför Paris eller Tuilerierna. General Macmahon är den man, hvars röstsedel i torsdags afton, ensamt för sig lagd i vågskålen emot alla de femhundrade öfverste-adresserna i den andra, skall komma dessa att hoppa i luften som en näfve dun emot ett slagsvärd, och hvars votum — hvad som är det vigtigaste — en gång inom armåen kändt, icke skall underlåta att åstadkomma något helt annat, än hvad man inom senaten har med gestikulationer och gudsnådliga miner kallat en riksskandal. Skall detta votum blifva bekant inom den vidare krets jag antydt? Utan tvifvel, trots Monitörens tystnad och alla preventiva försigtighetsmått. Jag är viss på att det vid detta lag håller på att från man till man gå som en löpeld, att det snart skall stå på soldatens hemliga dagordning inom hvarenda kasern i de fem stora militärdistrikterna och hela Algeriet på köpet. Dertill har man jernvägarne och ångbåtarne, när icke längre brefposterna eller telegrafen går an. Jag sammanfattar mig. Det vare långt ifrån mig att vilja uppträda som poet och våga spådomar om när och huru detta skall i Frankrike sluta; det kan stå ännu en stund, men tillåt mig försäkra, att sådan garanti finnes icke till, att det äfven skall stå. De fem militärdistrikterna och general Espinasse skola vid tillfälle icke förstå att betvinga hvad som är mäktigare än ens vilja, vore denna enda äfven det största snille och den största regeringstalang — en allmän mening, som säger: Nu är det nog af detta. gom hvilket intryck dylika ord måste göra på