fmer än hälften af hvad den vet, och vissa tyska tidningar, om de våga litet mer, komma ej längre än från postkontoret i Paris till en viss byrå, der de alltid på förhand genomläsas innan de få gå vidare ut i-staden. Det blef mig under de sista dagarne sagdt, att tyska tidningar sålunda blifvit nyligen undanhållna sjelfva den preussiska legationen i Paris. Sådant som tillståndet är i hufvudstaden, sådant är det äfven i departementena, och man inser fullkomligt, att den nya militärdistriktsindelningen i sjelfva verket icke annat är än en ren militärdespotism, organiserad öfver hela landet. Måhända var från regeringens sida denna åtgärd föreskrifven af nödig omtanka för sitt sjelfbestånd; ty det torde vara faktiskt att ledsamma tecken visat sig på mer än ett håll af riket, och man känner af enskilta bref från provinserna här och hvar, att belåtenheten nått sin gräns. Personer, som i hvarje fall äro fullt att lita på, gjorde för mig ingen hemlighet af att de från sina relationer i landets särskilta ändar nästan dagligen erhöllo underrättelser af ganska betänklig art. Med allt detta, är det sagdt, att Frankrike står vid tröskeln af nya händelser utaf allvarsamt slag? Jag vill ingalunda hafva påstått det. Jag tror mig endast kunna intyga, att der är utbredt ett stort och djupt missnöje — ett missnöje, som väl hufvudsakligast har sin varelse bland de mera upplysta klasserna, men som dock åtminstone börjar gripa äfven vidare omkring sig. Det är i hvad fall som helst att notera för sig, att inom vetenskapens, lärdomens, litteraturens, pressens representanter napoleonismen snarare under den sista tiden förlorat mycket af sin terräng, än den vunnit någon ny. Vi gjorde en dag, några personer med mig — deribland män med vidsträckt personalkännedom — ett öfverslag öfver domstolarnes personal; det visade sig, att nio tiondedelar af domarekårens medlemmar voro att ännu alltjemt betrakta som — rena republikaner; bland alla dessa professorer, Frankrikes mest frejdade namn, hvilka samlat sig kring Revue des deux mondes såsom en kontrademonstration mot Revue Contemporaine, finnas måhända ej två, för hvilka icke det nuvarande systemet är en odräglighet; läkarekåren är ännu alltjemt densamma i politiskt afseende ytterst avancerade som alltid; litteratörerna ropa med en mun j (elter de endast hviska): Vi qväfvas,. Arbetaren i Paris, den, som bygger, murar och hyflar golf till alla de nya husen, är tillfredsstäld, de öfriga, med dem — har det sina sidor. Medelklassen håller naturligtvis, som alltid, i det längsta uti, men börjar känna trycket, äfven den. Militären — Der ha vi måhända ägget. Det räknas på militären; och när man nyligen läste alla dessa entusiastiska adresser, hvilka verkligen lemnade i ordens devuerade fyndighet och kläm intet att önska, var det naturligt att verlden måste säga sig: Se der kejsardömets oomkullrunkeliga styrka och en grund,den ingen rubbar! Tillåt mig säga er helt öppet: dessa adresser hafva för mig intet afgörande! Det låg kanske snarare just i deras hela habitus, i denna uniformerade paradförtjusning, i denna tillgifvenhet, yttrande sig efter tempo, liksom man ssyldrar gevär, någonting mindre trefligt eller rätt till öfvertygelsen talande. Militären innehåller elementer, som stå i strid med dessa adresser; detta var åtminstone bland ganska många, med hvilka jag härom talade, en afgjord mening, och jag medför från Paris ett högligen märkvärdigt faktum, som torde kunna sätta er sjelf i tillfälle att bedöma, till hvad grad man äfven med afseende på kapitlet om den väpnade styrkan, tronens skydd), gör klokt i att icke bedöma de franska förhållandena endast efter ytan. Ni vet, att den s. k. lagen om de misstänkta, — denna, som för att lugna det efter händelsen den 14 Januari oroade Frankrike och lemna folket en större garanti för den allmänna säkerheten betydligt utvidgar vederbörandes diskretionära makt och myndighet öfver allt hvad orostiftare heter — ni vet, att denna lag, efter att i lagstiftande församlingen redan hafva blifvit antagen med en storartad majoritet, äfven i förra veckan med pukor och trumpeter antogs af senaten. Det var i torsdags, den 25 Februari. Ni har måhända äfven observerat, att detta beslut fattades. af hela det höglofliga och lysande franska öfverhuset, med blott en enda fattig rösts dissiderande votum, med andra ord med 133 röster emot — 1. Monitören i sin vanliga korta redogörelse för förhandlingarne meddelar icke mer än just precist detta, och om jag ej misstager mig, har ingen enda fransk tidning ens omnämt hvem denna minoritetsröst var. Jag ser af Ind. Belge för i lördags att en korrespondent deri åtminstone vågar gissa detta namn; det lärer hafva varit general Macmahon, yttrar ifrågavarande väl underrättade. Nåväl, det var ganska riktigt senatorn general Macmahon. Men i hvilka ordalag motiverade han detta sitt nej emot lagen? Se der något, hvarom förmodligen sjelfva den belgiska tidningen skall veta att iakttaga en ganska förnuftig tystnad. Emedan jag tillfälligtvis från fullkomligt tillförlitlig källa känner detta något så när, skall jag tillåta mig att här meddela, att general Macmahon, i korthet. sammanfattadt, yttrade följande: Jag röstar emot lagen. Af tvenne: skäl. Först: emedan den — angriper den -personliga friheten, dernäst: emedan den är öfverflödig, slutligen: emedan den — endast skall tjena till att påskynda styrelsens fall. (111) Ni kan sielf lätt ocra er en föreställning NA mm: AA or Mm man STA pi pt OA AA KA MD ke Ö FR RS