nig upp sina kläder och marscherade ut. Värdinnan gaf oss rena lakan och kuddvar, och vid midnatt hade vi lyckligen och väl instufvat oss å dem stackare Bars Of orgifna lägcret i Visata ide vuldl DA kaffe. och bennes son gick att skaffa och kärra. Hon ville ej mottaga någon betalning, efter som vi baft så ringa beqvämlighet, som hon sade, och var mycket tacksam för det lilla belopp jag gaf henne. Vi hade en vild väg öfver höjder, betäckta med granskog. genom hvilken vi då och då skymtade en lång sjö vester ut. glimmande med stålblå glans 1 morgonsolen. Det var blott få öppatser under vägen, och vi färdades milsza obebodda sträckor. Vi mötte dock många resande, till största delen bönder, med tunga vagnar. Det var en söndagsmorgon och jag kunde icke underlåta att jemföra detta folk med det som vi tre veckor förut på en dylik dag sågo, då vi passerade File-Field. Här var hvarenda en tvättad och kammad; männerna buro rena skjortor och strumpor, och avinnorna söhvitt linne under sina bjerta lifstycken. Det var för det mesta dalfolk i sina pitoreska nationaldrägter. Vid denna station kommo vi in i Dalarne; och de öppna friska ansigten, som mötte oss der, det omisskänneliga uttryck af heder och redlighet som uttalade sig i hvarje drag, samt de vänliga och muntra helsningar. som skänktes oss, välkomnade oss främlingar på ett mycket behagligt sätt på denna Sverges minnesrika grund. Mot middagen uppnåde vi byn Tyngsjö. ett litet ställe nästan begrafvet djupast in i de vilda skogarne. En två mils sträcka af den södra sluttningen af höjden var röjd, och här lågo en hop spridda boningshus, omgifna af hvyeteoch potatisfält. En liten egen kyrka stod ,midt i byn och ett rikt tonsvall at en kyrkosång, sjungen af vackra svenska röster, mötte oss, då vi foro mellan sädesfälten fram till gästgifvaregården. Värden, en smärt, högväxt man, med gult, lockigt hår, hängande ned öfver axlarne, och ett ansigte, åt hvilket man utan betänkande skulle anförtrott millioner, helsade oss med en gammaldags vänlighet, samt sände efter hästar. Efter en liten stand kommo tre bönder, helsade vänligt och blottade sina hufvuden när de talade med oss. En af dem, klädd i en mörkbrun jacka och knäbyxor samt snöhvit skjorta och strumpor, hade ett utomordentligt vackert hufvud: ansigtsformen var oval, ögonen stora och mörka och det gagatsvarta håret var deladt öfver hjessan samt nedföll silkesmjukt på hans skuldror. Han var så vacker och behaglig som en af Van Dyks kavaljerer, och visade i hela sitt uppförande cen medfödd ädelbet. Han föreslog oss att taga en häst, för att utan uppehåll kunna fortsätta resan, emedan det skulle dröja en timma, innan man kunde anskaffa två (det af lagen bestämda antalet). Eftersom husmodren var i kyrkan, kokade skjutsbonden och framsatte för oss färsk potatis med godt smör. Jag har en sorts öl, som de kalla porter, sade han; om ni vill försöka, kanske det smakar er. Det var onekligen så godt, att vi togo ännu en liten butelj för att vederqvicka oss dermed unger vägen. Då jag frågade hvad vi voro skyldiga, svarade han: Ingenting, det var just ingenting., Jag gaf honom en half riksdaler. Det är alldeles för mycket., sade han tvekande. (Forts.)