Vi meddela här nedan hr Mengelsj till Svenska Tidningen insända genmäle med :anledning af nämde tidnings yttrande om hr Mengels till konstitutionsutskottet inlemnade motion om bondeståndets berättigande att välja sin sekreterare: Mig till straff och förmodligen blifvande riksdagsmän af bondeståndet till efterrättelse och varning, har red. i sin tidning för i går afton strängt apostroferat den af mig, för några dagar sedan, vidtagna åtgärden, att i konstitutiousutskottet väcka motion om bondeståndets berättigande att välja sin sekreterare. Åtgärden anser red. ej blott klandervärd;, utan äfven stötande all grannlagenhet och vittnande om fullkomlig frånvaro af de enklaste konstitutionella begrepp,, — ja nära nog såsom ett attentat mot sjelfva konungamakten. Anfallet är af sådan beskaffenhet, att jag anser mig skyldig besvara det, dock mindre för min egen skull, än för den princip, som detsamma egentligen vidrör. Vid flera föregående riksdagar hafva samtliga riksstånden godkänt befogenheten af bondeståndets länge och lifligt uttalade anspråk att, i likhet med de öfriga riksstånden, få välja sin rekreterare. Är då ett sådaut erkännande numera af intet värde, af ingen betydelse? Är det väl troligt, att t. ex. adeln eller presteståndet vid fyra särskilta riksdagar skulle hafva godkänt detta anspråk, om det hade inneburit någonting vådligt för konungamakten? Men, invänder man, regenten hade så nyligen vägrat bifalla nämda anspråk, och just i den omständigheten, att omedelbart derefter framkomma med samma anspråk ånyo, ligger det klandervärda. Är då någon tid föreskrifven, hvarinom ett grundlagsändringsförslag, som af ständerna antagits, men af konungen förkastats, icke ånyo får väckas? Det lärer alltså vara obestridligt, att en representant är lika berättigad att. framställa förevarande fråga till grundlagsenlig behandling några dagar, som några år efter det densamma genom konungens vägran har fallit. Ur konstitutionel synpunkt — den enda hvarifrån jag sett den — torde följaktligen min åtgärd vara lika litet klandervärd nu som om den vidtoges t. ex. 1, år härefter, d. v s. vid nästkommande riksdag. Jag kan sålede för ingendel medgifva, att motionsrätten blifvit a mig missbrukad. Väl är det troligt, att samma. parti, som städse med harm blickar ned på prutgubbarne i bondeståndet, skall vredgas deröfver, att jag vågat framkomma med sekreterarefrågan ånyo, så kort efter det densamma af regenten förkastats; men den vreden uthärdar jag lätt, förvissad som jag är, dels att mina ståndskamtater gillat min åtgärd och dels att det mot mig nu riktade anfallet icke skall afskräcka någon representant i bondeståndet att framdelesupptaga frågan ånyo. Men kanske vill red. på fullt allvar drifva den satsen, att denna för bondeståndets sjelfständighetskänsla och anseende så ömtåliga och vigtiga fråga, hvars befogenhet — märk väl! — de öfriga stånden flera gånger erkänt — för all framtid skall vara bigrafven och aldrig mera kunna upptagas till ny behandling, endast emedan den nu för andra gången af konungen blifvit afslagen? — Omöjligt! Ett sådant påstående skulle — för att begagna redaktions egna ord — vittna om fullkomlig frånvaro af de enklaste konstitutionella begreppn. Med en säkerhet, som tvifvelsutan skall väcka den största förvåning, förklarar red. ,att frågan (d. v. s. bondeståndets anspråk att få kalla sekreterare) i sig. sjelf är orimlig och aldrig kan af nå gon konung i Sverge, som är -öm om vårt statsskicks upprätthållande, bifallas.