dold ingifvelse, skrifvit som han gjort. Ack, broder, om jag kunde följa exemplet! Jag har försökt, och döm sjelf hur jag lyckats, t. ex. i denna strof: sÅpolio våra skalder frälse från sjelf-förgudnings vidskepelse !x Den Bjurstenska versen innehåller äfven tre Pdå? i rad, som göra en riktigt fornnordisk effekt. För mig är det väl rent af omöjligt att höja mig tll idealets klassiska storhet, men jag har dock vågat. försöket — se här: Skalderna då och då dåna, då någon dem trampar på tåhä. Men att likna skalden i vissa af hans mera lyckliga momanger, det har jag då funnit är rent af omöjligt. Som t. ex. i sången Till Jacob de la Gardies bild, författad vid underrättelsen om Sebastopols fall, der det heteri 3:te versen: Det svärdet som vi nu lagt ner Togs upp utaf Pelissier. Jag har läst Tegner och Nybom, Braun och Runeberg, utan att kunna hitta på en så lyckad vers, som denna, och uppgaf allt hopp att hågonsin hitta urbilden, då jag händelsevis fick tag i Cederborghs skrifter, nya upplagan, och hittade den der. Uederborg anför neml. efter en okänd skald följande: Till mästerverk naturen tvangs Och gaf en de la Grange., lär är lika klangfull meter och äfven ett franskt namn rimmadt med ett svenskt ord, hvilket, må k. bror tro, är svårt göra efter: ner? ?Pelissier — tvangs?, Grange? — precist? Emellertid för att visa k. bror, att jag icke är utan fyndighet äfven i denna tonart, vill jag här anföra en strof ur mina verser på en af: mosters namnsdagar, just samma dag general Canrobert kom till Stockholm: Du gaf åt mosköviten mången snärt med hjeltesvärdet — ädle Canrobert! Det finnes minsann ej många användbara rim på — bert? — såvida man, som Bjursten och jag, vill hålla sig inom det heroiska. Men i ett fall är mitt skalde-ideal oupphinneligt, det måste medgifvas, nemligen i uppställningen af de flesta verserna, uti många af sångerna, så att man kan, nära nog, taga ut alla raderna från hvarandra, blanda om dem som kortlappar. och sedan beqvämt läsa dem utan att ändå tappa mening. Om detta splitter nya påhitt hat hvarken Tegnår eller Runeberg eller Nybom någon aning. K. bror har tvifvelsutan observerat och beundrat det. t. ex. i det vackra stycket Striden?, hvarur jag vill återgifva följande vers: Dalas söner, emot kder Ren för femte gången leder Höfdingen sin vilda hop. Seniga som fjellens örnar, Stån I, fastare än björnar, Vid den vilda jägarns rop. Thorild säger någonstädes om rimmet och metern i skaldens taflor, att de blott äro som I glas och ram för att hindra oreda; — hvad skulle han månne haft att säga om sådana taflor, som kunna vändas upp och ned, rättfram och bakfram, utan att effekten ändå går förlorad? Men k. bror kan nog vara trött, och kanske att k. brors sångmö lägger sig att sofva på Rotas blodiga säng? i stället för att höra på min, som håller sig pigg. Jag skall då blott låta henne göra än ett enda försök till jemförelse med Bjursten, och väljer följande verser ur första sången: Gripsholm? : När aftonen sänks från de saligas öar Och sveper sin purpurkantade väf...... (Det fattas en fot i metern; som derföre blifvit litet knagglig; men, som sagdt, småsaker fästa vi oss ej vid.) . ;Kring holmar och parker och glittrande sjöar Och andas så ljuft öfver gungande säf, Då sitter jag ännu förstummad och hör Den saga, som klingar med vinden — och dör. Och minnenas drottning med harpan i handen — — Men nu skall jag låta min egen sångmö fortsätta en ny vers: nJag löser din gördel, du eviga flicka, Du tonernas drottning, förtjusande mö! Uti dina lågor jag längtar att dricka mig rusig af kärlek och dikter — och dö — —Dock -— hvar är jag nu egentligen hemma? Besitta, högg jag icke i hastigheten tag i en af Nyboms verser i Alhambra! Ja-ja! den der myckna läsningen, ser k. bror, är visst bra, men man blir lätt litet konfys. Derföre farväl för denna gången! Glöm ej gifva mig besked om k. bror vill till tryckning rekommendera mina Minnen från moster? af k. brors tillgifne Anders Petter. ess e———— tv Vi meddela här nedan hr Mengelsj till