erlv Uv Vitae JUTAUALISL VIS 11118 BILULIECV VOL så stor, att. den förmår uppväga hvad som synes brista i landtbruket för att tillökningen på det hela måtte kunna anses utgöra åtminstone. 22 procent. Men äfven omlandtbruket skulle anses hafva hållit jemna steg och ökat sig med 22 procent, så har ändock, såsom ofvan sades, befolkningen på det hela cj blifvit rikare än förr, åtminstone icke mera än hvad öfverskottet på en-tiondedel af hela nationalarbetet kan utgöra, fördeladt på alla tiotiondedelarne. Må man vara tacksam derför, men icke deri söka anledning till att öfvermodigt slå på stort mera än förr. Vi hafva våra fabriker, våra fartyg, våra jernvägar säger J. A. G. ganska sant. Men äro de äfven betalde? Vi hafva ju äfven våra landsvägar. och hvilket ofantligt kapital Batva vi icke i dem ärft? Men att efterlemna några skuldfria jernvägsbitar, det mäktar man, oaktadt den blomstrande ställningen, den långa freden, icke. Vår jord är mera än förr skuldsatt, förpantad, på sitt sätt såld till utländningen och af denne förpaktad till innehafvaren, våra skogar likaså eller sköflade. de som äro tillgängliga nemligen; men hvad aör det, vi hafva ju ändå i behåll våra otillgängliga skogar, våra berg, våra vatten. Genom försäljning och inteckning mobiliseras i vida högre grad än i något annat land den fasta egendomen, så att den snart sagdt är lika rörlig som den lösa. Såsom godt tecken torde icke kunna anses detta förhållande med den fasta egerdomen, ej heller deraf förväntas att den sorgfälligare brukas och uppdrifves till sin högsta möjliga grad af afkastning. Detsamma kan sägas i afseende på egentliga skogsegendomar. Det torde vara klart, att då årliga skogsafverkningen är större än den årliga skogstillväxten, så tillgripes och exporteras icke blott skogsäfkastningen, utan sjelfva det stående skogskapitalet, som alltså förstöres och förminskas så, att lika stark trävaruexport som de senare åren ej framdeles kan påräknas, utan torde den snarare aftaga, så att den uppväges af den starkt tilitagande stenkolsimporten, hvilken redän antyder skogens otillräcklighet för landets behof. Af olika tycke beror alltså, om man vill anse senare årens starka skogsrealisering, guldgrufvans uttömmande, såsom resultat af skogshushållning eller af skogsmisshushållning. Om än J. A.G. icke fruktar det som händt Island, hafva dock vetenskapsmän kraftigt och tydligt uttalat sig om skogarnes vigt för vår Nords klimat, växtlighet och beboelighet i allmänhet. Att skogens återväxt under kultur, då sådan lönar sig, går fortare än i naturtillståndet, må så vara; men när och huru skall det löna sig att uppdraga skog på t. ex. Svältorna i Westergötland och flere andra trakter i Sverge, som äro eller blifva lika obeboeliga och nä-. stan omöjliga till kultur. Då för öfrigt J. A. G. med den stora summan af import och export enligt de officiela siffrorna vill visa landets stora utveckling, så är dock kändt, dels att officiela värdet aflagliga importen ej är lika med verkliga värdet. dels att den olagliga importen 1834 med dåvarande tullförfattning måste varit större än den olagliga importen 1856; om skilnaden kunde tilläggas det officiela värdet 1834. skalle 1856 års import ej vara så mycket större än 1834 års, som den officiela siffran angifver.. Sammalunda med åtskilliga andra uppgifter; så torde mången gång samma värde skyldra på flere ställen vid den inhemska tillverkningen; så kan t.ex. ett värde förekomma först bland jerntillverkningen, så bland mekaniska verkstädernas arbete, så bland jernångfartygen. Så heter det att bomullsspinneriernas tillverkning uppgått till 6,340,000 rd; bko. utan att deritrån afräknats värdet af den derför importeradle bomullen. Och då fabrikstillverkningen ökats, kan anmärkas, att i stället mycken husslöjd minskats; att den stora massan, som nu nyttjar fabrikstyger, förr nyttjade hemväfda tyger. Att fabrikernas uppgifter. äro noggrannare än förr torde äfven verka atttotalsummorna visa sig större än förr. I alla fall ärfögnesamt erfara, att med den ökade befolkningen äfven en eller annan isynnerhet ny näringsgren, såsom mekaniska verkstäder och -bomullsspinnerier, gått betydligt framåt. Statshushållet ökas; säger J. A. G., och husbållsutgifterna likaså. Ja, i sanning, och det är fara värdt, att utgifterna ökas i vida starkate progression än hushållet och dess för.mögenhet. Man ser, att vid 1856—58 års riksdags statsreglering för åren 1858—60 äro statsverkets årliga utgifter beräknade till 25(508.500 rdr, hvartill dessutom kommer tredjedelen 8,899.534 rdr af utgifter för alla tre. åren, då årliga totalsumman blifver 34.408,034 rdr. Enligt 1834 års riksstat voro deremot utgifterna 14,547,285 rdr rmt. Statstid ökats med 10,961,215 rdr eller dre utgiftssumman, eller i jemförelse med den större ökats med 19,860,749 rår eller 137 procent. Och då folkmängden ökats med enhushållsutgifter varit mångdubbel ijemförelse med hushällets tillökning. En betydlig beskatting finnes dock, som ej är bland dem inbeäknad. Enligt landshöfdingarnes femårsberättelser uppgingo vissa skattebidrag 18535 till 29,200,000 rdr, hvartill likväl kommer tull, stämpelpappersafgift, postmedel och tillökning i bränvinsskatt, då med dessa skattesumman mu för tiden skulle blifva omkring 45 millioner rdr rmt. Mången har äfven gjort den erfarenheten, att, fastän det hetat att skatterna blifvit minskade, har ändock debetsedelns summa eller de direkta utgifterna blifvit större. Och ändock kan J. A. G. ej nog omutan tvärtom blifvit betydligt minskade. Vi kalla sådant finansielt charlataneri, såvida rdr äro större än statsutgifterna 14.547,285 rdr, såvida de förra, likasom de senare, hvila på statsinkomsterna, såvida dessa hvila på skattebidragen, så måste beskattningen i förra fallet vara betydligt större, ej mindre, än i senare fallet. Dock, om skattetiteln A minAlen RN Fra FL FYR TT AI dast 22 procent, har alltså tillökningen af statsutgifterna 34,408,034 rdr eller 25,508,500 verkets. årliga utgifter hafva sålkdespå nämde 75 procent i jemförelse med den nämde nuvarande mintala huruledes skatterna alldeles icke ökats,