I TD fr BS KPP ESFTBIY EL BUMS AERr I detta fall måste efterträdarens förtjenster rättvisligen erkännas, och den, somej kunnat instämma med den del af pressen, som, då Jernvägsfrågan förevar, ej kunde nog upphöja finansministern, behöfver icke derföre anses instämma med samma press, då, efter vissa planers genomdrifvande, den numera icke kan nog nedsätta honom. Sådant hindrar likvä icke att J. A. G:s artiklar, oaktadt den säkra tonen, böra och kunna bemötas i mer än ett afseende. För andra eller tredje gången på några dagar låter J, A. G. förstå, att om man gör några anmärkningar vid landets affärsställning så skymfar man sitt eget land. Jemte det att så starka uttryck i sig sjelfva torde vara obefogade, väcker det ännu mera förundran att finna dem på det stället. Mera förnärmas landets värdighet af smicker än af obehagliga sanningar. För öfrigt, hvilket vigt, men som vi tro föga lyckadt sätt att söka förstumma oppositionen! Gör man anmärkningar vid den lysande tafian och landets affärsställning, så skymfar man sitt eget land; förmodligen likaledes, om man yttrar sig om regermgens och riksdagens verksamhet under senaste aderton måriader, såvida man nemligen finner resultaterna klena och på långt när icke svarande emot tid och kostnad, ty i motsatt eller förgyllarens väg får man naturligtvis gå huru långt som helst; förmodligen likaledes ifall man yttrar sig om representationens ofolkliga och utlefvade beskaftenhet i allmänhet och om:regeringens tröghet, så snart det ej handlar om skattebidragens förökande o. s. v. Och om än landets materiela framåtskridande vore så ifvet, att man får glädjas deråt; Kan dock en erinran göras, att menniskan lefver icke allenast af bröd. För öfrigt medgifves.attef-, ter olika uppfattning -affärsställningen kan afmålas7med mer. eller mindre starka färger, men den som .mednågon uppmärksamhet följt polemiken, lärer hafva funnit att åtminstone Aftonbladet, af dem som velat skära allt öfver en kam, snarare beskyllts för att hafva alltför mildt än alltför hårdt yttrat sig om landets och en del individers affärer. I motsats till den ljusa taflan finnes den mörka taflan af C. A. A.; likasom båda hafva sina beundrare, så finnas äfven de, som hos båda taflorna se så väl förtjenster som brister, både sant och falskt. Då vi i stället för finansdepartementschefen sade finansministern, anmärkes att detta senare ord, med stöd af J; A. G:s auktoritet. torde få anses legaliseradt, om än icke brukligt i det officiela språket. Eljest erinras huruledes under någon diskussion vid denha riksdag. chefen för fitiansdepartementet påstod att Sverge icke hade någon anhan finansminister än rikets ständer och derasstatsutskott: Får man alltså anse att J. A. G. menar, att finansdepartementschefen, rikets ständer och deras statsutskott såsom treenighet utgöra finansministern, så torde J. A: G. icke hafva så orätt, åtminstone jäfvar denna riksdag icke sådant, landet naturligtvis till mycken fromma. Då J. A. G. säger att nationalkapitaleticke är detsamma som silfver, så är detta både bekant och sant; men silfver (och guld) är dock en vigtig del af nationalkapitalet; Detta kan anses bestå af klingande, annat rörligt samt fast kapital, med tillägg af fordran hos och afdrag af skuld till utlandet. Här vore öfverflödigt utveckla, att papper ,ej är detsamma som mynt, att verkligt rörelsekapital ytterst hvilar på mynt, d. v. s. ädla metaller, att utan dessa omsättning väl kan finnas, men går trögt och ojemt, att rörelsekapitalet blir otillräckligt, om silfvertillgången är för liten. och att alltså silfver, såsom basis för rörelsekapitalet, ej kan anses såsom någon ov lig del af nationalkäpitalet, likasom, fastän delen ej är det hela, den ändock kan vara nödvändig för det hela. Om alltså icke alla taga silfrets utströmmande lika lätt som J. A. G., så gäller sådant äfven om landets utländska skuld, den J. A. G. ej tyckes vilja taga med i räkningen, då han talar om; nationalkapitalet och betraktar såsom sådant landets alla tillgångar. Derföre erinras; att.den; som eger 1000 utan skuld, är lika rik, som. den. hvilken eger 2000 med 1000 skuld, och rikare än den, hvilken eger 2000 med 1500 skuld: Detta gäller såväl i fråga om den enkla riksdalern som om millionen, såväl mellan individer som mellan stater. Det är landets utländska skuld, som nu likasom. under jernvägsdiskussionen med så lätt hand, med snart sagdt vältalighetens tystnad förbigås, ehuruväl man vet, att: J; A. G. i hög grad possederar frasen. Måhända gör iman J, Å. G. icke orätt, ifall man tror Honom sjelf i sitt innersta icke vara öfvertygad om nyttan; och oskadligheten af landets utländska skuldsättning, om icke de, enskiltes dock hvad. statsskuld beträffar. Ty i det Hela har han! blott manande till mod sagt eller velat visa. att landet nog kan betala sin blifvande statsskuld, men ej visat eller förmått visa dess nytta för landet, j ådagalagt att statsskuld till utlandet icke vore misshushållning, utan hushållning. Detta är likväl kärnpunkten och värdigare finansministerns utredning än några ganska intressanta, men likväl ytliga sammanställningar af giffröf ur bergsoch kommerskollegiernas berättelser för olika år. Då nationen under djupaste fred från 1834 till 1856 blifvit 22 år äldre och äfven ökat sig med omkring 22-procent, eller från knapt 3:000,000 personer till inemot 3,700,000, så frågas först, har äfven hationalkapitalet ökat sig med 22 Pröcent? Om alltså J. A. G., som lägger vigt Vid nationalkapitelet, kan visa att. efter afdrag af det belöpp, Kvärmed. landets Atländska sköld under dessa 22 år blifvit ökad; det återstående nationalkapitalet under denna tid vunöit en tillökning af 22 procent. så, om denna förmögenhet beräknas på perom, hade med afseende på deh ökade folk. ten nationen under 22 år blifvit hvar-: re eller rikare än förut; den rela-: 5r just den vigtigaste, och den 1 den absoluta vore 22 an dock anscs liten. om ej förstöres