lertid af kompositören rönt den något obarmhertiga medfart, att jemmerligen sörderstyckas, hvilket är melodiernas vanliga öde, när det faller någon variationsfabrikant in att taga hand om dem. Den vackra första aktens final ur Spohrs Zemire och Azor,, som senast gafs å hr Walins konsert, utfördes äfven nu af mll:na Michal, Fundin och Röske sarnt hrir Walin och Dahlgren; utförandet var ganska berömligt, och hade mill Michal här tillfälle att i en musik af mera gedigen art än den föregående arian producera sin talang. Konsertens tredje afdelning utgjordes af en fter danska folksagor bearbetad ballad, beämnd Elverskud?, hvartill N. W. Gade komponerat en för soloröster, kör och orkester med synnerlig talang utarbetad musik, som icke blott vittnar om en förtrolig bekantskap med de vokala och instrumentala partiernas behandling, utan äfven om en estetisk uppfattning af ämnets mystiska poesi, som omisskänneligen förråder sig i den med folkvisans toner beslägtade anda, som genomgår denna tondikt, och i de många sanna, ofta gripande effekter, som med smak och fin urskilning här af kompositören blifvit anbragta och som vid förnyadt åhörande utan tvifvel ytterligare vinna. Innehållet är i korthet, att den unge hi Oluf, oakte.dt sin moders varningar för elfvornas försåt saa sent vid Nattetide?, dock rider åstad för att bjuda än flera gäster till sitt sp.art förestående bröllop. Hr Oluf sjunger om sin fästmö: Saa tidt jeg rider, hvor Blomster smaa i gyldne Korn sig skjule, tenker jeg paa hendes Öine blaa och paa hendes Lokker gule, — men hans tveksamhet ger sig tillkänna i följande vers: Saa tidt jeg vandrer, hvor Ellen staaer naar Stjerner lyse foroven, tenker jeg paa ett kulsort Haar og en Mund, saa dristig forvovens, hvarigenom det blifver så mycket lättare för elfkungens dotter och hennes tärnor att få makt med honom, när de sjunga om huru dandsen gaaer saa let gjennem Lunden!. så att han träffas af elfskottet, hvarpå, enligt sagan, döden snart följer. Mamsellerna Bournonville och Michal, den förra såsom modren, den senare som elfkungens dotter, samt hr Sandström som hr Oluf, sjöngo alla ganska förtjenstfullt och hvarat mill Bournonville åt modrens mera framstående parti gaf en särdeles liflig dramatisk färg och ett sannt uttryck. Äfven i öfrigt vittnade utförandet af denna vackra ballad om en nogerann inöfning.