AF JF. SMITH. Kan ni säga mina öden? frågade Dick med ett tvifiande leende. Hvad underligt vore väl deruti? frågade hon, då hvarje blomma har ett språk och stjernorna blott äro tecken? Skall jag gifva er ett prof på min kunskap? Ni har en fiende. Ni har rätt, Nan; ehuru det är en gåta för mig, hur ni kan veta det. En bitter, samvetslös fiende, återtog hon; djerf som tigern, listig som ormen; akta er för honom — alla hans försök till ert förderf skolå måhända ej slå felt. Nan by utropade den unge mannen, hvars nyfikenhet blifvit högeligen väckt; ni har yttrat ord, som bevisa att ni känner mer om mig än jag kan fatta — såvida ni ej, enligt hvad jag misstänker, var Amen Corners bundsförvåndt och förtrogna. Hans? Nej, aldrig! svarade den besynnerliga varelsen i en ton af förakt. Jag har verkligen en sådan fiende, som ni beskrifver, och jag har många skäl till den förmodan, att Amen var hans handtlangare under förföljelserna emot mig. Det är möjligt Af barmhertighet, gif mig en förklaring ! Ej ett ord, ej en enda bokstaf mera, sade Nan. Mitt löfte sträckte sig ej så längt. Ni är varnad och följaktligen fven väpnad mot faran. Lemma -Crowshall så snart som möjligt. Sky detta ställe som döden och sök aldrig att träffa mig mer. Min dörr är stängd för hvarje mensklig föt, mitt öra döft för ) Se Aftonbl. n:r 10—18, 20—37, 39—54.