SSW a OS BRERARR SS TES OSSE So SPSS Ae Bref från Danmark. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 3 Mars 1555. I mina föregående bref lemnade jag, I anledning af tionde årsdagen af vår konungs tronbestigning, en öfversigt öfver hans regeringsverksamhet; det har sedermera varit nära deran, att den gamla vidskepelsen, fruktan för Nemesis, .som varnar för dylikt, vid detta tillfälle kunde hafva vunnit bekräftelse, och biografien förvandlats till en nekrolog; ty såsom en mängd . bulletiner sedan dess gifvit vid handen, har Fredrik VII varit utsatt för ett sjukdomsanfall, som antog en temligen hotande karakter och väckte allmänt bekymmer hos oss, hvarvid den känslan ånyo lifligt trängde sig på oss, att hvilka fel denne regent än må hafva, så är det dock för det danska folket och särskilt för det stora flertal deraf, som hyllar tidens frihetssträfvande, af största vigt att han behåller kronan ännu en tid, samt att det kunde medföra stora faror, om han just nu, då de inrikes förhållandena äro så invecklade, skulle lemna plats åt den ene eller den andre af de båda tronarfvingarne. Det är väl så mycket svårare att hafva någon bestämd mening om, hvilken ställning dessa båda prinsar komma att intaga till de olitiska hufvudfrågorna, som de näppeligen sjelfve bildat sig någon stadgad öfvertygelse om något dertillhörande ämne; men allmänt antages, att de icke äro gynsamt stämde mot den fria utvecklingen och icke lemna tillräcklig garanti för fasthet mot slesvig-holsteinska, af utlandet understödda intriger. Säkert är i alla händelser, att inom dessa prinsars omgifningar är stämningen i detta hänseende mindre god, och man har sannerligen allt skäl att till följd deraf befaraett skadligt inflytande på prinsarne, såsom varande personer, hvilka icke hafva eller lätteligen kunna hafva en utpräglad karakter. Det lilla krig, som nästan oafbrutet blifvit fördt mellan konungen och det öfriga kungliga huset, har väl egentligen sitt upphot uti enskilta och personliga förhållanden, men verkar så till vida tillbaka på principfrågorna och de politiska ärendena, som det på ett naturligt sätt ledt tronföljarne in på en för tronföljare i allmänhet vanlig opposition, men som konungen och regeringen här i låndet måste kallas liberala, är således oppositionen, och tronföljarne med den, illiberal. Den nedslagenhet, som konungens sjukdom åstadkommit, öfvergick väl, då faran var öfverstånden, till högljudda glädjeyttringar så väl inom pressen som för öfrigt, men den infann sig åter, om också på ett annat sätt, vid ryktena om en ministerkris. Vi hafva här i landet på de senare åren haft så många, så långvariga och svåra ministerkriser, att det alltid gör ett elakt intryck, då ryktet om en ny såan sprider sig; dertill kommer, att erfarenheten lärt oss de stora vådorna deraf; ty väl hafva de sista kriserna alltid slutat med fördelar för det liberala pärtiet, men detta resultat föregicks af en period, som var rik på ganska oroande chancer, hvilkas möjlighet man icke torde kunna förneka. Under nuvarande omständigheter måste emellertid en kris väcka större bekymmer än någonsin; ty sådan: ställningen nu är, skulle till och med blott en enda ministers utträdande lätt kunna medföra hela ministerens upplösning, och denna åter icke allenast förorsaka en systemförändring och en systemförändring till det sämre. utan högst sannolikt äfven ett tromombyte. Om nemligen konungen öfvergåfves af sina nuvarande rådgifvare, skulle han nu lika litet som förr anse det görligt att kasta sig i armarne på den mera decideradt liberala sidan, af hvilket parti möjligen, om också med stor svårighet, ett kabinett kunde bildas; han skulle icke kunna fortsätta det nuvarande systemet. ty dertilll skulle det sakras lämpliga personer; han blefve således nödvändigtvis hönvisad till reaktionen. Denna skulle emellertid såväl af böjelse som af plan visa honom allt annat än beredvillighet, och följden skulle blifva, att hon skulle genomdrifva sina hemliga planer, och konungen skulle, trött och utledsen af de ständigt återkommande svårigheterna, gifva vika för sin egen naturliga bö jelse samt andras tjenstfärdiga ingifvelser, och nedlägga regeringen. Den nye konungen. antingen det nu blefve arfprinsen Ferdinand eller, i fall han afsade sig tronen, prins Kristian af Danmark, skulle med största lätthet få en äkta reaktionär ministör sammansatt, förmodligen med Sponneck till premierminister samt utlandets vän, d. v. s. tjenare, Bluhme till utrikes minister. Denna minister skulle under en eller annan någorlunda anständig förevändning, eller — om Bluhme-Örsteds diplomatiska lagvrängeri icke skulle kunna utkläcka en sådan — utan någon förevändning upphäfva de gällande författningarne, så väl den beskedligare helstatsförfattringen, som den förhatliga danska grundlagen, och likasom genom ett trolleri skulle svårigheterna i afseende på utlandet försvinna; utlandets system hade ju då kommit till makten och bevakades af dess förtrogna vänner; följaktligen skulle alia de nuvarande stränga anspråken förfalla. Detta är ganska visst reaktionens plan, och olyckligtvis är den mera farlig än rolig; derföre är det af yttersta vigt att den nuvarande ministeren håller tillsammans, hvartill den uppmanas af hela det liberala partiet, till och med af dem, som ej hysa. någon blind tillit till densamma. utan tvärtom ofta allvarligt och åf princip oppönerat mot henne. Orsaken till den för öfrigt nu säkerligen