på teatern 1 Humlegården som af hi länds-: höfdingen öfver Stockholms län, till hvilken författaren I andra rummet vände sig för dess uppförande på Djurgårdsteatern. Samtidigt råkade blotta titeln på en öfversatt pjes för Mindre teatern ut för den väldiga censorsraderingen: ursprungliga titeln Kossacketnar des Cosaques) fann hr grefven och öfverståtnållaren så hädisk, att han — utan nåson anmärkning mot pjesen i öfrigt — döpte m den och kallade den i stället Ryssar och ansmän. Men novembertraktaten afslöts, och året derpå fick Södra teatern gifva En hyårsiatt på Mosebacke, en liten fars, hvaruti Ryssmd under Malakowtornets skylt tilltvålas ganska dugtigt. I afseende på denna sistnämde pjes — du inner, Svante, att det alltid är sedlighetens förnärmande som censorerna velat förekomma, och icke politikens, med hvilken de ej ha att befatta sig — funnos likväl några kupletter, i hvilka påträffades en högst betänklig sak, som måste afhjelpas och äfven blef på stånde fot afhjelpt. Ur följande strof, tillönkande ,Hvar duglig tidning prenumeranter Med penningskörd ifrån alla kanter — Och om Mellbin någon gång den stämmer, Den blifve friad af juryn fort! strök nemligen censuren bort tredje raden — liksom det vore osedligt att nämna borgmästaren Mellbins naini — och satte i stället: Och om nån gång stadsfiskaln den stämmern... Året derpå, då man som ifrigast talade om jernvägsfrågan, förekom på samma teater en unnan nyårspjes, i hvilken uppträdde en mängd tomtegubbar under benämningen nisse, såsom teaternisse, kyrknisse, riksdagsnisse, m.fl. dylika allegoriserade nissar för det förflutna årets vigtigaste händelser. I manuskriptet fanns äfven en jernvägsnisse,. Men denne stackars oskyldige nisse förbjöds af den censurerande grefven och öfverståthållaren såväl att visa sig på scenen som ock att der varda nämd. Ivarföre? Jo, derföre — såsom svaret lydde — att hr öfverste Eticson heter ju Nils! Då jag nu som jubelsång sjunger: Nu ha vi fått oss nya gator, Ja, nya gator i Stockholm ! hvilken sång icke fick uppstämmas på Ladugårdslandsteatern, men dock nu blifvit en folkvisa och just framkallat dessa mina bref, så har jag, bror, erinrat dig om den senaste dumheten och kompletterat detta lysande florilegium censure theatralis. Hade jag icke rätt, då jag yttrade att författarne i censuren hafva någonting mar-aktigt öfver sig, som hotar att slutligen rida ihjäl all inspiration — ett beklagligt förhållande, som har sin återverkan på publiken (den strängaste bland alla censorer), hvad denna dock icke märker under sin okunnighet om snillets illa fördolda stötestenar? Flere bevis skulle jag kunna draga fram, men det må nu vara nog med driften för denna termin. Framdeles, i tidernas längd, torde jag väl återkomma till ämnet — vederbörande draga utan tvifvel försorg om att materialier icke skola saknas. Emellertid afslutar jag min lilla censur-tablå med ett omdöme af en bland vårt tidehvarfs störste historieskrifvare, så lydande: Komedien, hvars uppgift var och är att med åtlöje och satir gissla tidens lyten, kunde icke uppstå förr än efter grekiska glansperiodens slut, då statens brister och lifvets dårskaper bjert framträdde. Men äfven då skulle komedien lika litet hafva uppkommit som den nu kan uppkomma och bestå, om i Grekland sanningen och dess offentliga yttrande hade varit fjettrade. Ty för ingen gren af konsten är frihet ett så väsentligt vilkor som för den dramatiska poesien; och detta är enda orsaken hvarföre många länder i nyare tidicke kunna få en nationel dramatisk konst. I Grekland deremot, hvarest yttranderättens frihet aktades mer än i något annat land, vare sig i äldre eller nyare tider, hade komedien knapt uppträdt innan hon utvecklade sina herrligaste blommor. Detta skedde isynnerhet genom komediens mästare, den snillrike, qvicke och bitande Aristofanes, som i de mest bjerta färger skildrade sitt fäderneslands brister. Han skonade knappast någon händelse i Athen under peloponnesiska kriget, knappast någon offentlig person, som spelade en rol deri. Äfven samtidens litterära och filosofiska dårskaper blefvo af honom skarpt gisslade. Sokrates t. ex. måste lida mycket af Aristofanes qvickhet, men fördrog det som en äkta filosof, d. v. s. med likgiltighet, ty den sanna storheten lider icke af satirens angrepp. Blott småsinnade själar och hvardagsmenniskor söka skydd för den, emedan den verkligen är dem farlig på sådant sätt, att den lägger deras obetydlighet i dagen. . . Under sannare ord kan jag ej säga dig farväl. —tel. Rättegångsoch Polissaker. WNaditan mallan cictl lärdar och sända förö vades