da re ihetens ädla och heliga seger. Det är att a sta för mensklighetens, för protestantismens, ja, för Guds egen sak. Slut. Lokalbref Här, bror, har du slutbrefvet om teatercensuren . . . . Lindebergs och hans medpetitionärers ansökning att få denna fördömliga makt afskaffad strandade, genom numera icke outredda naturkrafter, mot den allenastyrande viljan i ett konstitutionelt samhälle, hvilket dock bland hufvudprinciperna för sin statsförfattning antagit talets frihet såsom vilkor för det helas frihet. Lindeberg, som förut i en likartad fråga hade satt sitt hufvud på spel, afled, såsom jag i mitt senaste bref omnämde, innan konungen ännu täckts i nåder aflåta sin resolu tion, på hvilken man väntat i åtta runda år. Med Lindeberg dog också den energiska krafton att åtminstone försöka hvad som vidare kunde på officiel väg uträttas i denna fråga, hvilken bör ligga hela allmänheten och främst ordets män närmast om hjertat. Med trög lojhet låta våra teaterförfattarc saken gå sin lugna gång, låtandes illitterata landshöfdingar, f. d. Nifbeväringschefer och andra dylika herrar, opåtaldt sitta till doms öfver deras snillealster. Hafva de sedan Lindebergs tid tagit något enda steg till afskakandet af detta ok, hvarunder de ovilkorligen måste känna att deras pegas våndas? Hafva dessa författare — hr Säfström, Hedberg, Bjursten, Blanche, Hyckert. Kullberg, Meyer, Sätherberg, Dahlgren, Onkel Adam, Hylten-Cavallius, Silfverstolpe, författarinnan till Gröna Lund, fru Stjernström. hrr Torsslow, Böttiger, Wijkander, Pontin. Rid-lerstad, Cramer, Weser, Feuk, Sparre. Rydberg, Andersson, Martinsson, Sevelin. Börjeson, Jolin, Rosen, Moqvist, Huldberg.. Orvar Odd, Roselli, Ouchterlony, att icke nämna öfversättarne hrr Berg, Talis Qualis. Blachet och Thomå m. fl. — hafva de jemte samtlige tcaterdirektörerna stått upp som er man? Hafva de sökt förmå rikets ständer att godtgöra hvad dessa en gång förskyllat? Hafva de genom pressens organer belyst alla dessa tokerier, som ifrågavarande censurväsende låtit komma sig till last? Nej! Och derföre, Svante, händer att mången censor — såsom landshöfdingen i Kristianstad förklarade — dels af öfverdrifven eller ock af en för liten grannlagenhet, dels af lynne. lefnadsvanor, ensidiga åsigter eller af brist på egen författareförmåga och deraf bristande litterärt. omdöme,, då ingen lägger i dagen hans åtgöranden, den ena gången efter den andra förnärmar såväl författarens och skådespelarens rätt som den teaterbesökande publikens,. Enligt både bokstafven och andan i censurförfattningen har en censor endast att tillse et icke moral och sedlighet insulteras från scenen. Nog händer likväl att han i detta fall kan svälja en eller annan kamel, medan deremot den minsta släng åt höga vederbörande är den mygga, som han alltid silar med den största noggrannhet och det tjenstvilligaste nit, visande sig, i stället för en sedernas väktare, vara den barometer, på hvilken man kan se och förnimma vädetvexlingen i politiskt hänseende på högre ort. Våra teatrars annaler lemna härpå många bevis, och troligen flere än man anar. Kärc Svante, det har blifvit din vän förbehållet att i ljuset framdraga de eklatantaste — en lycka. för hvilken han står i djup tacksamhetsskuld hos Stockholms öfverståthållarembete, som genom de utur Det höga C utstrukna gatukupletterna gifvit honom anledning till forsk: ning i arkivernas dammiga gömmor, och hvilket embete således framkallat dessa epistlar till dig. Du har infört dem i Aftonbladet — en ära för mig — och dermed har du ock visat vederbörandes legohjon, att deras gamla sats: Låt tidningarne skrika — gör ingenting — det är snart glömdt! icke alltid håller streck. Denna dumhetens eländiga tröst är nära nog densamma som strutsens tro, då han sticker omhöljet kring sin lilla hjerna djupt in i busken. Gömdt är aldrig glömdt. Ur grafvarnas natt träda fram såväl spöken som landshöfdingars utlåtanden och öfverståthållareembetens resolutioner. Se här... blott några exempel drager jag fram, och till erkänsla för den bland de 25 censurmyndigheterna, som gifvit uppslaget härtill, väljer jag främst och uteslutande sagde öfverståthållareembete, under hvars resolutioner i detta fall man läser kontrasignantens namn: O. B. Hult. . År 1852 om hösten fick, uti den på Mindre teatern gifna komedien Ilin Ondes gåfva, Belzebub fritt säga: Jag skall ge mig af till Paris, der jag har någonting otalt med mir vin Louis Napoleon... Denne sistnämde va då president i en republik... Men statskup pen lyckades, Napoleon blef kejsare och om hösten 1853 strök censuren ut följande orc uti en pjes benämd En modern pension, upp förd på samma teater: Le petit Napoleor har blifvit stor, mycket stor! När orientaliska kriget utbröt, skref en a våra yngre författare ett litet skämt i någr: tablåer, kalladt Grannarne, hvari han unde bilden af några på landet boende granna hade framställt I krigförande makterna ställning till hvarandra och gycklat litet met grannas Lasse i öster och farbrors brorsoi ; vestern, Det lilla avicka stveket förbjöd