sågo sina ringa tillgångar stundom alldeles uttömda; — och jag vänder mig till eder redlighet, till eder sanningskärlek, och frågar eder hvad dessa menniskor, förföljas, då egentligen Ejört oss för ondt? — Ja, läggen handen på hjertat, och svaren: hvad ondt hafva de gjort? — Följen dem på deras könventik lar, såsom man säger, och I skolen som oftast få höra dem läsa de språk ur evangelium, hvilka anbefalla förlåtelse för skedda oförrätter, och att tlska sina ovänner; ja, I sketen få höra dem bedja för dem. hvilka förfölja dem, för de domstolar, som fördöma dem, och anropa himmelens och jordens Herre om kraft att älska de menniskor, hvilka hata dem! Och se der de af edra likar, som I tillåten att man nedtrycker med böter, och släpat i fängelse såsom brottslingar och ogerningsmän? Och när vi hafva bringat dem till för n, förföljt dem, bortjagat dem från deras fosterjord; hvad hafva vi då vunnit Ingenting annat än att till slutet af våra dagar nöd as med ruelse säga till oss sjelfva: Vi hafva bort it från deras land, utkastat långt från hemmets härd, och försänkt i bekymmer, menniskor, hvilkas enda brott var att bedja Gud för oss, att tjena Gud på ett annat sätt än vi, eller kanske att tjena Ionon ke tjenade Honom! — Nå väl, så kan det icke förblifvy I så allvarligt r mås låta vårt eget samvete bära vittnesbörd emot oss; vi måste höra åtminstone rättv sans och mensklighetens stämma i vårt hjerta. Må et vara nog med de förolämpningar och lidander sådana menniskor redan utstått! Låtom oss alla ar beta på att krossa dessa förföljelselagar, detta ständigt lyftade svärd, som sväfvar öfver våra bröders hufvuden, hvilket vi ännu lemna i domstolarnes hän der, och som vi i ett ögonblick af förgätenhet hafva tillåtit att riktas emot de hjertan, som bedja för oss Medeltidens fördomar äro förbi, eller böra åtminstonc vara det. Edra förfäder grundlade i detta land der sociala och politiska friheten; de hafva lemnat ät ci hedern att grundlägga religionsfriheten. Afstån då ej denna ära åt edra afkomlingar, och må de i detts afseende endast erhålla den att, välsignande ert minne med en kristlig fridsamhet fortgå på den frihetens ilgörande och fröjdfulla bana, som I hafven öppnat r dem. — Detta är min önskan och min bön! Jag hoppas att det ock är edert hjertas känslor; jag hoppas att hvar och en af oss skall af sitt samvetc änna sig mäktigt uppmanad att med Guds bistånd ch genom alla lofliga medel, arbeta på att påskyn da religionsfrihetens ädla och heliga seger. Det ä att arbeta för mensklighetens, för protestantismens ja, för Guds egen sak. Slut.