STOCEHOLM den 2 Mars. Den långa riksdagen lider till sitt slut. Öm det ock, enligt de upplysningar man erhållit från den i går afton hållna talmanskonferensen, är alldeles omöjligt att tänkt varit afblåsa riksdagen nästa 2, kommer dock afslutningen med säkerhet att ega rum i nästa vecka. Efter nära ett och ett halft års sammanvaro kommer nu sålunda representationen att hemförlofvas och tiden är inne att börja närmare granska de resultater. till hvilka denna långa och mödosamma riksdag ledt, och angifva de känslor, med hvilka det stora flertalet af i poltiska och ekonomiska ämnen något tänkande personer i landet måste se representanterna efter väl förrättadt värf återvända till det enskilta lifvets bestyr. Vi torde få rikligt tillfälle att lemna nödiga materialer till en sådan för hvarje upplyst och för allmänt väl ifrande medborgare nödig granskning och öfversigt. Emellertid kan man redan på förhand angifva ett ganska vigtigt resultat af den nu tilländagående riksdagen, nemligen det talande och öfvertygande bidrag den lemnat till att bedöma det nuvarande representationssättet. Vi ha redan anmärkt, hurusom stånden, i känslan af att ha öfverlefvat sig sjelfva, omedvetet liksom anstränga sig för att göra detta så solklart som möjligt. Denna riksdag har lagt det klart i dagen, hvilka konstitutionella garantier vi under vårt nuvarande representationssätt ega för att den förnuftiga folkviljan kan göra sig gällande uti beskattning och lagstiftning; den har till öfverflöd visat att, oaktadt :adelns allt mer och mer sjunkande anseende, och oaktadt presteståndet aldrig vavit så hierarkiskt sinnadt och aldrig stått så klent i allmänna opinionen som nu, det likväl varit just båda dessa stånd som bestämt riksdagens snart sagdt alla finansiella resultater (med undantag af jernvägsfrågan) och deremot hindrat framgången af-de flesta och vigtigaste af vid riksdagen väckta reformförslag. Man vet sannerligen icke om man skall le eller gråta åt det hån, som Svenska Tidningen i gårdagens blad egnat åt oppositionen, för det den icke förmått, oaktadt de goda skäl. som kunde anföras emot anslaget till hufvudstadens befästande, vinna något erkännande för dessa uti — förstärkta statsutskottet. Vi undra sannerligen, om all verldens politiska vältalighet, i fall den kunnat koncentreras inom svenska oppositionspressen, skulle kunnat utöfva något inflytande på detta förstärkta statsutskott, som icke en gång visat sig röna någon inverkan af fakta och tidsförhållanden, som talat klarare och skarpare än någon argumentation. I fordra tider fann man hos ridderskapet och adeln icke sällan en, omän aristokratisk, dock kraftig och sjelfständig opposition mot hofvet, hvilket ord här i landet ofta kan tagas för likbetydande med regeringsmakten. Man fann då politiska karakterer, djupa och mångsidiga insigter, icke sällan verklig vältalighet, åtminstone ett manligt sätt att både uttrycka sig och handla, hvilka egenskaper också betingade den snart sagdt uteslutande betydenhet ridderskapet och adeln hade på riksdagarne under ett halft sekel. Men hvad finner man nu inom de sköldklädda väggarne? Träftar man endast den ringaste tillstymmelse till ett allvarligt, ihärdigt och principielt motstånd, så snart hofvet önskar framgång i en sak, lika godt hvilken som helst, som ligger detsamma om hjertat? Kan man bland dem, som på riddarhuset ega något inflytande, upptäcka någon efida man med verk grundsatser eller som icke i politiken hyllar ackomodationsteorien. d. v. s. handlar efter omständigheterna? Kan man inom det herrskande junkerpartiet upptäcka en enda talang af en ordning, som höjer sig öfver en nu för tiden temligen vanlig lätthet att uttrycka s Finner man någonsin en debatt. som sträcker sig utöfver de bannala frase och de intetbetydande talöfningarnes område? Och det är denna adel, i sitt nuvarande skick, som fortfarande gör anspråk på icke blott en fjerdedel af svenska folkets beskattningsoch Jagstiftningsrätt, utan, med presteståndets benägna och tjenstvilliga biträde, på hela ledningen af riksdagarne; den vill fortfarande ha sig förbehållna ordförandeplatserna i utskotten: den gör anspråk på att fortfarande intaga en ställning. till följd af hvilken den skall besätta alla platser af betydenhet i landet, nästan alla chefsembeten inom administrationen och militärväsendet, hela den diplomafiska kåren o. s. v.. och sålunda erhålla on öfvervigt inom landets lagstiftning. styrelse och förvaltning. som af ingenting rättfirdigas? Adeln föreställer sig. att det ännu en tid bortåt kan gå val för sig, att den genom den lagstiftande verksamheten på riksdagarne, der uppvaktande på hofvet och den byråkratiska bland statens löntagare skall kunna tillbaka: hålla utvecklingen af hela vårt samhällslif. Hvad presteståndet angår, så har det i våra äldre riksdagars historia ganska ofta haft en nationel betydelse. Det sammanhängde då ofta uti de vigtiga frågorna med folket, hvars belägenhet det kände och; hvars förtroende det då i hög grad besatt. Man fann således både före och under frihetstiden inom detta stånd många frimodiga och vördnadsbjudande män, som höjde sin stämma till försvar för allmogens rättigheter, som ifrade mot slöseri och flärd, som till och med vågade inför tronen frambära sitt ogillande af de maktegandes osedlighet, o. s. v. Äfven under de första tiderna efter 1809 års revolution hade presteståndet en ganska stark. lutning åt den liberala sidan. Häde