att uppvakta honom, icke med ett handslag, uwt med en alldeles motsatt helsning. Då Ernst Lud vig beskrifver en fest -(Hammerfest!), der mar ser allt hvad hufvudstaden eger utm i i teratur och konst m. m., så är det sådan storhet som Ernst Imdvig sjelf sk adsum, ty — förmenar Brinkman -— suillet b dar sig blott med snillet, likasom magneten i till sig jern, men icke stickor och halm. Hz emellan Crusenstolpe och L. J. Hjerta. smiekrade sidokamraten Crusenstolpe grina ät den, som fyller Svenska Tidningens kä Hvad skall förståndigt folk tänka om slik het af vår följetonist ? Men ve, om Ernst Ludvig är vred! Han är et särvadt lejon, beträffande svenska akademien, s m vä näppeligen darrat så mycket för Thorilds och f sfo risternas gissel, som för hans. Emellertid roar ha sig här i en svänggunga. Än suckar han gudomlig (du hör hans eget qval deri) de r, att der redje Gustafs institution, som öfverlefvat sig sjel, haft missödet att i senare tider belöna verkliga skal der, såsom Runeberg, Nybom, Stagnelius, Karl Ku berg, Carl A. Kullberg, med den mindre belöning: medaljen; än åter får pipan ett mildare ljud, besyn nerligen efter sista högtidssammankomsten, då H. Kj H. pr.ns Osear icke aktade under sin värdighet at: träda fram för de adertons domarebord och emottag. siet mindre prisets. Denna sammankomst -— hete det nu — var en af de mest intressanta jag bevi: stat i Svenska Akademien!, . er man på! i Om Ernst Iiudvig gör utfall: till höger och ven: ster, så utdelar -han också lakoniskt och diktatoriskt ampla . orlofssedlar och rekommendationsbref: -har uppmuntrar lustspelsförfattaren Hedberg, han sätter sunga Nyblom på sin arm och p:esenterar honon med en stor gest för allmänheten. Det är doci ringa. Densamme Ernst Ludvig bar omedelbarliger och personligen af Prins Oscar emottagit ctt joer att publicera i Svenska Tidningen, och han begagna tillfället att gifva högstdensamme en mentiou hone rable. Men mest stegras allmänhetens förvåning, då man får höra, att Ernst Ludvig skall i sinom tid recensera diktcykeln Ur flottåns minnen, när den blif: ver synlig i tryck. Ämnet är för grannlaga för at mycket vidröras; men så mycket kan sägas, att isa ken ligger något komprometterande. Har H. K. H af den för den större allmänheten okände Ernst Lud vig (psevdonym) äskat ett sådant med puff beledsa gadt användande af poemet Nils Ehrensköld, så är han att beklaga; men såsom vi tro — i motsati fall är Ernst iudvig att beklaga för brist på hvarjc skymt af takt. Det gör oss ondt att nödgas framställa så många anmärkningar, hvilka väl ändock icke torde saknu skäl för sig. Oberäknadt ett öfverdrifvet sjelfförtroende och framfusighet har Ernst Ludvig personlige alltid visat sig vara både godhjertad och välmenande. men hans obetänksamma sätt att gå till doms inon litteraturen förtjenar sin näpst. Vi skola icke med Ernst Ludvig polemisera in litteris, ty vi skulle då städse vänta oss ett genmäle med en sådan början Min herre, om någon tagit sig en skolmästaremin och öfver ittareton, så är det ni, ete. etc.; men skull vi framdeles finna honom, som ofta hittills, örfila god takt och vanligt menniskoförstånd, skola vi ej underlåta att vid tillfälle det påpeka. Till slut böra vi endast göra den totalanmärkningen, att det, som ofelbart på hvarje menniska måste göra ett vidrigt intryck, är det pösande sätt, hvarpå Ernst Ludvig i allt sitt publicistiska skriftställeri framhåller sin egen person, sitt eget värda jag. Hvarje annan person, som omnämnes, får sin dager och belysning deraf, att han står i något slags förhållande till hr Ernst Ludvig. Nämnas hrry. Brauc och Blanche m. fl., så är det för att hr Ernst Lud-. vig skall få tillfälle säga: min ädle vän ete.; man har visat mig; man har bjudit mig; man har skickat till mig en bok eller ett manuskript och understält mit omdöme det eller det; man har uppdragit mig att bjuda allmänheten att se på grefve A:s tafla; prinsen den eller den har skickat bud på mig och tili; och ingen annan har han lemnat ett poem, o. s. v. dlighet. Och när han slår sig lös för att skriftom någonting, som förefaller mera objektivt, så ler det i alla fall: de mihi fabula narratur: ver hån en n og om Karl Kullberg, så är det i sjelfya verket ingenting annat än jeremiader öfver H. B ns missöde att ha sett sitt dramatiska missfoster Tvillingarne, så hasteligen aflifvadt och att icke ha erhållit annat än svenska akademiens lills nldpenning; skrifver han om anslag till unga litteraörer, så har han icke försyn för att nästan expres is verbis skrifva en utgjutelse om sitt eget behof at ett resestipendium; skrifver han någonting om nuti dens poesi eller dylikt, så är det ständiga vinkar om de Gripsholmska minnena och deras författare: ställningar och förhållanden. Det kan vara intrest att eftter en stor, märk väl, en stor författare: frånfälle få del af haus tankar och anteckninga om sig sjelf, hans själsbekännelser; men ett sådant subjektivt författarskap som hr Ernst Ludvigs ka ej annat än väcka äckel. Till redaktionen af Åftonbladet. I nr 27 af Aftonbladet finnes en korrespondensartikel från Kalmarlän, hvilken bland åtskilliga sann: notiser och-riktiga omdömen innehåller följande, on bristande sakkännedom: vittnande yttrande: Kalmai högre elementårläroverk här undergätt en synbar förbättring genom de flera förmågor, som under de senare åren framstått. För detta lyckliga förhållande har. man att tacka borttagandet af jus indigenatus som uuder sekler hindrat undervisningsväsendets framåtskridande och höjande till den ståndpunkt det för, eller senare måste komma att-intaga. Ins. vill icke bestrida, att läroverket i Kalmar m är ganska godt och bättre, än det varit under åtskilliga :förflitna år; men deremot mäste Han bestämdt förneka, att denna förbättring står i något sammanhang med borttågandet af jusiindigenatus. Det var utan tvifvel 1849 års förordning samt den på. grunå deråf. började reorganisationen af läroverket, som framkallade den ökådeliflighet i lärares och lärjungärs verksamhet, hvilken sedermera, närd af de utaf oafvisliga behof. uppkallade bemödandena att småningom bringa denna reorganisation till full ändamålsenlighet, fortfarit och utgör det väsentliga, det enda verkliga i ifrågavarande förbättring. I dessa sträfvanden hafva de infödde lärarne deltagit med samma nit och kraft som främlingarne. Att Kalmar läroverk, deren mängd ledigheter bland lärarepersonalen inträffade kort efter borttagandet af jus indigenatus, hvilka besattes med personer från andra stift, framför de flesta andra läroverk borde kunna vittna om denna åtgärds ändamålsenlighet, kunde väl tyckas; men tillfrågas en med förhållandena bekant ojäfvig, skall han, han må vara böjd att ur rent subjektiva grunder svara ja eller nej, nödgas ur de rent objektiva förneka, att de ifrågavarande främlingarne i nit eller lärareduglighet öfverstäffa dem, som äro födde inom stiftet. Ty om resultaten af en lärares verksamhet äro det enda, som kan antagas med någorlunda ofelbarhet bestimma denas värde, och de senare årens: studentexamina tagas i betraktande, ådagalägges ingalunda, att de förre mera än de senare bidragit till läroverkets upphjelpande. Vi vilja med allt detta naturligtvis icke hafva sagt, att jus indigehatus vid läroverken verkligen förtjente att bibehållas, huru: lagen om dess afskaffände obe etridligen hade bordt tätt följas af en reorganisation at domkapitlen, en fråga, Som för öfrigt ej:hörer hit, samt, af en ny, förordning om profs afläggdnde vid ansökan till läraretjenst vid elementarläroverk, detta bland annat af det skäl, att så länge profven skola ovilkörliged afläggas inför det domkapitel, inom hvars stift sykslan sökes; den fria ansökhningsrätten blifver mer än skäligt gynfande: för. der bemedlade och dessutom föranledande till gtarsa mstan Vi vilja icke ytsanr