ing Rn se nea EN Vit SE tet AR ILO täck skyldiga för hvad han gifvit, och önska blot att snart få mera af hans hand. Om Forholdet mellem det gamle og nye FastUlnds Urbeboere. Af Ludvig Kr. Daa. Christiania, 1857. Man har i senare tiden, och isynnerhet sedan uppmärksamheten började riktas åt sanskritspråket, erhållit en ny länk i vetenskann kedja, nemligen den komparativa filoogiem Och denna vetenskap här ej gjort så litet buller af sig i verlden; medelst. den har en och annan trott sig temligen) godtyckligt kunna omstörtahistoriska fakta; ja man har förmenat sig kunna omskapa hela den äldre historien med tillhjelp af denna vetenskap. Liebhaberiet på detta fält har stundom gått så långt, att, blott man ur något lexikon lärt sig några främmande ord, man ansett sig vara en komparativ filolog och till följd deraf berättigad att uppkasta de vidunderligaste hypoteser, dem en tillfällig ljudlikhet skulle bestyrka. Det är ej mera än 10 å 15 år tillbaka sedan denna slags vetenskaplighet var i sitt högsta flor. Men de senare årens vetenskäpliga forskningar hafva begynt sätta en gn för detta öfverdåd, och mer än ett af en komparativa filologiens lätt vunha resultater ha blifvit, lindrigast sagdt, satt i tvifvelsmål. Vi ha ej med dessa ord på något sätt velat mnedsätta värdet af förevarande intressanta af:handling, hvilken egentligen är. ett föredrag vid de skandinaviska naturforskarnes möte i Kristiania 1856. Förf. har sökt på flologisk väg (då man ej gerna på rent historisk kan komma till några säkra resultater), ådagzalägga en slägtskap emellan Nordamerikas indianer och de altaiska folken. Redan tillförene har man sökt nå detta mål genom samma medel, men då lades ett stort hinder i vägen till-följd af den ofullständiga bekantskap man egde om språken hos dessa folkslag. Först i våra dagar. har detta hinder blifvit undanröjdt genom å ena sidan Castrens arbeten öfver det samojediska folkets språk, och å den andra genom Riggs arbete öfver Dakotaspråket. Förf. har således utgått ifrån att jemföra dessa språk med hvarandra och dervid kommit till åtskilliga resultater, nemligen att de amerikanska språken i sina rotord visa en lika stor likhet med Asiens finska och altaiska språk som de erbjuda inbördes emellan hvarandra, och vidare, att likheten icke blott är geografiskt framskridande, på det vis att två språk äro inbördes öfverensstämmande och hvartdera af dessa åter liknar de tillgränsande i en fortgående serie, men att äfven samma ord ofta kan igenkännås i begge verldsdelarne i nästan alla deras språk. Men jemförelsen har äfven blifvit utsträckt för att visa öfverensstämmelsen emellan de finska språken i Europa och Asien och de japetiska. Till följd deraf skulle en ursprunglig öfverensstämmelse emellan såväl den amerikanska som den mongoliska och japetiska stammen ega rum, häntydande på gemensamt ursprung för samtliga Nordamerikas, Asiens och Europas inbyggare. . Bland annat söker förf. bevisa sina påståenden genom den iakttagelsen, att folk på den lägsta kulturgraden sällan upptaga några utländska ord. Således bör en språklikhet emellan två barbariska språk ej härledas från lån eller senare förändringar, utan denna likhet måste vara ursprunglig. Särdeles intressant är äfven hvad förf. anförer om språket hos bildade och obildade folkslag. Hos de förra är det omöjligt att godtyckligt ändra språket, ty detta är ett uttrycksmedel för så många, hvilka med hvarandra lefva i ett nära förhållande. Annat är fallet med de obildade, råa nationerna, hvilka befinna sig på kulturlifvets lägsta trappsteg; der lefver hvarje familj för sig och bildar ofta äfven: ett särskilt språk. Så skulle de många olika dialekterna bland de nordamerikanska stammarne uppstått. A Åt sina påståenden söker förf. ytterligare e vigt genom jemförelsen mellan seder och bra hos de asiatiska och nordamerikanska folken.