hufvudprydnader, jemte tusentals andra vigtiga småsaker, hvilka bestyr under flera veckors tid äro i stånd att förstöra de. deruti intresserades nattro. Frågorna: Huru skall hon mottaga oss? Hvad skall hon säga? Skall hon tala engelska eller tyska? sysselsatte lifligt de väntande flickornas fantasi, mera än alla andra tilldragelser någonsin förmått göra under deras tjugo vårar. Ändtligen kom den så ifrigt efterlängtade dagen. Det var den 9 Februari, dagen efter de nyförmäldes intåg, på hvilken prinsen, af farhåga att de unga damerna lätt kunde ådraga sig en förkylning uti den traditionella hvita drägten, som lemnade allt för litet skydd ute i fria luften, vägrade fastställa programmet och Motaga deputationen. TJ råga på olyckan herrskade samma morSO någon förvirring uti slottet i Berlin. Man väntade båda kamrarne, hvilka först blott ännat afsända deputationer, men ändrade denna afsigt, sedan prins Fredrik Wilhelm tillkännagifvit sin önskan att få se dem in corpore. Midt under den derigenom förorsakade viliervallan hade de stackars 40 hvitklädda damerna blifvit alldeles glömda af hofmarskalksembetet. Då de nu, anförde af borgmästarne Krausnick och Naunyn, infunno sig, gjorde hofmarskalken svårigheter vid att anmäla dem. Man tänke sig den ungdomliga deputationens bestörtning. Hr Naunyn, som är en temligen brutal man, yttrade harmset: Vagnarne äro ännu qvar, vi kunna åter begifva oss härifrån. Deputationen blef nu anmäld. Men mottagningen skedde uti den oeldade pelarsalen, hvarest inga mattor funnos, och der de unga flickorna, med sina hvita atlasskor på det parqueterade golfvet, lätt föranleddes till den reflexionen, att man, under sådana omständigheter, lika så väl hade kunnat emottaga dem dagen förut, vid det höga parets intåg. Då nu det ena skaldestycket blifvit öfverlemnadt, och det andra uppläst, yttrade prinsen några hjertliga ord och tryckte handen på fröknarne Krausnick och Naunyn, som reciterat verserna. Men prinsessan, hvilken dessutom, horribile dictu, mfunnit sig i morgondrägt och utan hufvudprydnad, tackade endast genom en bugning utan att yttra ett ord. Alla dessa småstora saker hafva gjort ctt pinsamt intryck på berlinerbourgeoisien, hvilket ytterligare stegrades, då man på galaspektaklet och subskriptionsbalen observerade att prinsessan talade ganska mycket med diplomaterna och de högre embetsmännen. Man erfor emellertid snart, att den unga prinsessan var ganska förlägen och blyg, att hon sällan bevistat londonska hofassembleerna och drawing-rooms, utan bokstafligen blifvit försatt från barnkammaren till preussiska hofvet. om man så får uttrycka sig. De officiella tillställningarne äro mer eller mindre förutsedda, samt röra sig efter en bestämd och känd norm. Den arma prinsessans förlägenhet vid. mottagandet af en deputation, som i följd af hoftjenstemännens och kammarherrarnes försummelse ej var förutsedd, är derigenom lätt förklarlig. I denna vecka hafva, i anledning af prinsens och prinsessans uttryckliga önskan, samtliga handtverksskrånas och embetskårernas åldermän och kommissarier haft företräde på slottet, och ett hjertligt samtal egde rum mellan dem och det nyförmälda paret. Sålunda försonades och utplånades den oförskylta kölden vid de stackars damernas audiens den 9. Detta är visserligen idel småsaker, men de synas oss vara karakteristiska för de obestridligt populära auspicier, under hvilka en ny regering förberedes i Preussen, med hänscende såväl till den inre som den yttre politiken. RR