(Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 20 Febr. 1858. Festerna och högtidligheterna i anledning af prinsens af Preussen och prinsessan Victorias af England ankomst äro nu slut. De buro prägel af ctt lif och en hänförelse, som i det vanligen tröga och genom det sista årtiondets svikna förhoppningar politiskt utmattade Nordtyskland äro förvånande. De förhoppningar, som de bildade medelklasserna hysa, att denna tilldragelse skall medföra ett närmande till England och en bättre hållning hos Preussen mot utlandet, har jag i mitt föregående bref af den 13 Febr. sökt framställa. På aftonen samma dag, nemligen den 13, hade studenterna ett fackeltåg, hvari tusen : studerande, inberäknadt bygnadsocen polytekniska skolornas elever, deltogo. Detta praktfulla tåg, hvars make Berlin aldrig förr sett, fick genom studenternas hållning, genom de vackra, utanför slottet afsjungna högtidssångerna, samt i synnerhet genom de skålar. hvilka föreslogos på den kommers eller nattliga fest, som firades efteråt, en icke så mycket specifik preussisk, utan snarare e,n allmäntysk karakter. Studentkomiten mettegs med ilvilja af prins Fredrik Wilhelm, En otalig menniskomassa åtföljde under fubelrop studenterna, då de marscherade från slottet till Dönhofstorget, samt der hopZastade sina facklor till ett stort bål, ordn-såde sig i ring omkring detsamma och afr,jöngo den urgamla Gaudeamus igitur et.c, Berlinertidningarne meddelade först ganska otillförlitliga uppgifter om denna fest. Den ministeriella Zeit, förteg bland annat, att deputationer från andra tyska, icke-preussiska universitet deltogo i tåget, samt påstod, i fullkomlig strid med sanningen, att alla deltagarne buro den svartoch-hvita, d. v. s. den preussiska kokarden på mössorna. Först genom den utländska pressen erfor man, att allt detta var osannt, samt att festen hade karakteren af en nationel demonstration. Jag har ansett mig desto hellre höra meddela dessa detaljer, som man derigenom finner, hvilket intryck den engelsk-preussiska alliansen gör på vår framåtsträfvande universitetsungdom. Det är ett ovederläggligt faktum, satt festerna från den 8 till den 15 Februari, på samma gång de gåfvo utsigt till bättre tider i afseende på vår utrikes politik för framtiden, redan nu bidragit att förläna de liberala intressena en omedelbar, om också ännu icke i det yttre så märkbar fördel. Prinsen och prinsessan af Preussen hafva ej allenast på flera assembleer och baler lifligt och med välvilja samtalat med representanter af venstern och venstra centern, utan prinsen af Preussen har äfven, vid mottagandet af universitetsdeutationerna den 11 Februari, uttalat ganska betydelsefulla ord, som gjort en oerhörd sen:sation i hela landet. Tidningarne hafva inneshållit mycket olika utläggningar af dessa yttranden. Men det är likväl sant, och ni kan anse det såsom fullt tillförlitligt, att prinsen af Preussen häntydde på de preussiska universitetens fordna blomstring, till följd hvaraf de då stodo i spetsen för vetenskaperna i Tyskland. Sedan några år tillbaka har man epaellertid vid flera af desamma varsnat en exklusiv riktning, till följd hvaraf de blifvit söfverflyglade af andra tyska universitet, Prinsen uttalade den förhoppningen, att vetenskaperna i Preussen af egen dårift skulle taga en annan riktning och inträda på en bana, på hvilken de skulle gå till mötes det preussiska folkets sträfvande för ett gemensamt mål. För att rätt kunna uppskatta hela vidden af dessa ords betydelse, måste den utländske läsaren upplysas om, att med exklusiv riktning menades den pietistiskfanatiska och Intolerantariktning, som professor Stahl sammanfattat i det beryktade axiomet, att vetenskapen måste vända tillbaka. Hr Stahl var medlem af student.deputationen och måste hålla till godo med förkastelsedomen öfver sitt system, hvilket, on det lyckats vinna gehör, skulle tillintetgjort hela frukten af århundradets vetenskapliga ansträngningar. Prinsen gjorde till och med, i ett särskilt samtal med den reaktionäre statsrättsläraren, en ironisk anspelning på den omständigheten, att, då professor Stahl i början af sistlidne Oktober månad förnyade sin afskedsansökning såsom medlem af öfverkyrkorådet, han på ett nästan skämtsamt sätt erhöll till svar, att han berättigades att tills vidare icke deltaga i öfverkyrkorådets sammanträden, d. v. s. stanna hemma. E3De nämda tilldragelserna af den 11 häfva, såsom man lätt kan föreställa sig, gjort ett mäktigt intryck, synnerligast i alla kretsar, som ha någon beröring med kulten och den allmänna undervisningen, och kommit kultusoch undervisningsminisern hr v. Raumer, hvilken, såsom bekant är, tillhör den exklusiva riktningen, att öfverväga huruvida han icke borde ingifva sin afskedsansökan. Åtskilliga sangviniska personer vilja till och med veta. att afskedsansökningen redan är ingifven. Jag måste likväl draga detta i tvifvelsmål, då så väl hr v. Raumer som inrikesministern hi wv. Westphalen böra till antalet af de högre embetsm in, som äro alltför mycket öfvertygade om sin egen oumbärlighet för landet för att de skulle kunna förmå sig att af fri vilja rymma fältet. De båda herrarne skola redan en gång helt nyligen ha yttrat, att de skulle draga sig undan, om de icke befarade att derigenom i detta ögonblick bereda prinsen af Preussen alltför mycken förlägenhet — en välvillig. omtänksamhet, för hvilken svårligen någon annan än deras närmaste anhängare håller dem räkning. Det påstås för öfrigt i några intima kretsar, att prinsen infordrat utlåtande af kronans syndici öfver den vigtiga frågan, om hans nu innehafvande vikariat berättigar honom att afskeda och utnämna ministrar. Kreuz-zeitungspartiet är icke litet förskräckt öfver allt detta. Troget sin natur förlorar det likväl icke modet, och det låter genom flera dertill inspiterade ledåre föreställa prin