DEN SISTE AF SIN ÄTT. J. F. SMITH. HAf allt detta kunde skönjas, att ehuru Sam haft framgång på den bana, der han blifvit inkastad bland andra lyckans borttappade. barn, så älskade han den ej. Måhända målade han ock i mörkare färger, emedan han tyckte sig finna hos Dick kärlek för äfventyr och en orolig längtan efter ombyte. Hade han vetat orsaken, skulle han sett det med fullkomligt lugn. Ofvannämde samtal egde rum i Hydepark ett par dagar efter besöket hos Pet. Dansören såg på sin klocka; tiden var inne för honom att gå till teatern. Låt ej mig draga dig från åsynen af gröna träd och glada ansigten, sade han. Jag kan ej beskrifva det nöje jag sjelf erfar att se på dem — att tänka mig alla lyckliga hem, hvilkas ljus och glädje de täcka, unga flickor äro, som vi möta öfverallt, och huru stolta deras föräldrar och bröder skola vara öfver dem. Jag undrar, tillade han med en suck, om jag någonsin skall få ett hem — ett verkligt hem, med alla dess ljufva band, dess fridfuila kärlek, som ensamt kan gifva hjerta glädje och lycka? . c Hvar!öre skulle du ej det? frågade Dick, förvånad öfver den vändning samtalet tagit. Ja, detkan jag ej sjelf säga, svarade Sam, men stundom fruktar jag mig vara en af dessa naturens vagabonder, dömda till ett ständigt lösdrifvarelif. Hvarken Pet eller jag hafva någonsin egt ett hem. Vi komma nätt och jemt ihog våra föräldrar. Säkert kunde de icke öfvergifva eder? 4) 59 Aftonbl. pr 10—18, 20—37, 32—46.