STOCKHOLM den 26 Febr. Reformer på det politiska och statsckonomiska området äro icke de enda, som påkalla fosterlandsvännens uppmärksamhet och n kan. Understundom kan en eller annan reform inom den sociala sammanlefnaden vara af högsta behof påkallad och så vigtig för allmän trefnad och äfven i viss mån för den nationella kulturen, att det väl kan vara värdt att man gör allvarsamma bemödanden för att genomdrifva densamma. En dylik reform är den, som länge varit önskad i afseende på svenska umgängesspråket genom införande at ett höfligt pronominelt tilltalsord i stället för det nu i samtal och bref gängse ständiga upprepandet af namn och titlar. Det är öfverflödigt att här upprepa alla de olägenheter, det besvär och det tvång. som sistnämda bruk innebär; dessa ha så ofta varit framhållna och utvecklade, att all vidare diskussion derom är fullkomligt öfverflödig, så mycket mera som någon meningsskiljaktighet härutinnan knappast torde finnas. Men det, hvarom man deremot varit och är oense, är frågan, hvilket tilltalsord som bör komma till användning, och detär oenigheten i detta afseende som hittills vållat, att man med alla debatter och afhandlingar i ämnet icke kommit till något resultat. Några anse Ni, såsom redan förut en tid i någon mån användt i vårt umgängesspråk, vara det bästa och ha de största utsigterna för sig att kunna vinna insteg; andra åter förorda användandet af De, i likhet med danskar och norrmän samt i analogi med de öfriga rent germaniska folkens språkbruk. I afseende på bådadera dessa ord kan man anföra mycket mot och med, men vi betvifla, att tvisten härienom på ett tillfredsställande sätt kan lösas, då den i sjelfva verket beror på tycke och smak. Det synes oss derföre vara en riktig tanke att, utan att inlåta sig på denna tvists slitande, söka ändock sätta i verket den önskliga reformen och låta det sjelfmant sig utbildande bruket afgöra, hvilketdera tilltalsordet som faller sig beqvämligast och till följd deraf erhåller öfvervigten. En adress eller förklaring af detta syfte har under några dagar cirkulerat på enskilt väg och erhållit talrika underskrifter. Den är af följande lydelse: Bristen på något tjenligt tilltalsord i vårt umgängesspråk har varit så länge öfverklagad. och önskvärdheten af att få denna brist afbjelpt blifvit så allmänt erkänd, att man utan öfverdrift torde kunna säga, att tankarne i det afseendet ej äro delade. Så mycket större meningsskiljaktighet eger deremot rum i fråga om det tilltalsord, som borde införas, i det somliga gifva företrädet åt De, andra åt Ni. Då likväl, oaktadt de många goda skäl, som från båda sidor anförts, det icke torde kunna bestridas, att frågan, ur praktisk synpunkt sedd, egentligen reducerar sig till en fråga om tycke och smak, synes ingenting vara lämpligare än att äfven låta afgörandet bero på tycke och smak, eller, med andra ord, att låta hvar och en nyttja det af de båda nämda tilltalsorden, som individuelt mest behagar. Om på detta sätt till en början ett blandadt bruk af båda blir infördt, kan icke betviflas, att ju efterhand — och troligen efter ganska få år — elttdera skall lyckas att vinna mesta gehör för sig och smån ngom göra sig gällande. Det hufvudsakliga ändamålet, som alla åsyfta, vore då vunnet, och striden hade blifvit utkämpad på det område, dit den egentligen hör, nemligen umgängeslifvets, under det man aldrig lärer kunna hoppas att komma till något praktiskt resultat, om man skall vänta på att först få det absoluta företrädet af det ena eller andra ordet bestämdt och af alla erkändt, och under det olägenheten af det blandade bruket af båda, under öfvergångsperioden, i sjelfva verket ä ingen. Utgående från dessa åsigter, hafva undertecknade, bland hvilka finnas anhängare så väl af Nioch Er som af De och Dem, härigenom velat öfverenskomma att, så vidt på oss beror. befrämja bortläggandet af det hittills i vårt umgängesspråk brukliga tunga och obehagliga upprepandet af titlar och namn, genom att i stället till begagnande upptaga ettdera af de här ofvan nämda tilltalsorden; likasom vi äfven å vår sida skola med lika nöje höra det ena som det andra, i tilltal till oss, begagnas. Denna förklaring har erhållit underskrifter af D. K. H. kronprinsen, kronprinsessan, hertigen och hertiginnan af Östergötland, prins August, en stor del af de båda unga hofvens funktionärer samt ett betydligt antal personer hörande till embetsmannahierarkien och riksstånden. Vi förmoda, att listor i morgon komma att framläggas i hufvudstadens boklådor samt att alla undertecknarnes famn sedermera komma att publiceras. På samma gång vi uttala den förmodan, att man i denna sak skall allmänt och med nöje följa det föredöme, som sålunda gifvits från samhällets höjder, anse vi oss böra erinra om ett par småomständigheter, som äro af vigt för sakens praktiska genomförande. Det är icke ovigtigt att man genast i brefstilen införer det tilltalsord man valt att begagna, i stället för de mångfaldigt upprepade titlarne eller det löjliga Tit. Dernäst är det nödigt att de, som välja att begagna ordet De, uttala detsamma — liksom det sker Danmark och Norge och äfven hos oss i hvardagsspråket — såsom di. Detta faller sig långt lättare och ordet skiljer sig derigenom mycket distinkt ifrån du, liksom det äfver sålunda I lindet liooer oarnska nära ni.