Någon anmärkning i den syftningen träffar hvarken Tegnir eller Runeberg, ty deras romanser ega sin giltiga objektivitet och sin poesi i sak, ehuru de äro episkt-lyriska. Men då en öfvervägande subjektivitet bryter sönder berättelsen, framträder skalden i otid och ämnet får icke tala för sig sjelft. Hjeltarne äro väl då ofta stora, men deras bragder utgöra en summa, hvarom vi väl höra talas, men hvars ihopläggande vi icke se. Det är vanskligt att söka karakterisera en individ genom ord allena; Runeberg framställer alltid sina hjeltar i en bestämd handling, hvarigenom de karakterisera sig sjeliva. Hr Strömberg har väl icke försökt sig mycket ännu; men genom de prof han lemnat. har han härutinnan visat sig beträda en i det hela riktig bana. Han går icke städse bredvid sina hjeltar för att peka på dem och ropar: se, det var f-n till karl Han låter ynglingen sjelf förtjena sina sporrar och mannen häfda sitt rykte genom sina idrotter. Utan en dylik moderation samt förmåga och lust att blygsamt hålla jaget undan kan icke ens en rikt utrustad skaldenatur utveckla något verkligt konstnärskap. Mången har trott att det Horeriska framställningssättet i detalj, som gerna begagna sig af hexametern, borde öfvergifvas; men derom torde intet böra definitift bestämmas. I många former trifs det sköna. Goetht ville kallas den om ock siste Homeriden ; han diktade så Herman och Dorothea, Runeberg bar. gifvit oss Elgskyttarna, och Tegnår skrei i sina äldre dagar med tröttnande, mattad hand Kronbruden. För att nu leda oss in på talet om formen i hr Strömbergs skaldestycke, så hade det varit lämpligt om utrymmet medgifvit, att dervid särskilt taga en liten öfsersigt af våra dagars behandlingaf hexametern. Mången anser dette versslagicke rätt lämpa sig för vårt modersmål: det oaktadt tyckes denna vackra versform arbeta sig fram genom svårigheterna. At skrifva en god och ledig hexameter ä ett ganska tungt och svårt arbete, hurt lätt det än stundom kan förefalla. Hela operationen påminner om huru hammarsmeder under den skeppundstunga hammaren och efter dess afmätta takt räcker stångjern, der ena stången efter den andra. Är han en mästare, så blir hvarje stång rät som linealen. jemn och glatt till sin yta, nästan såsom polerad. Men är han en fuskare blott eller er lärling, så blir stången smått krokig, ojemr till sin yta, till sina dimensioner. Poetern: täcktes ursäkta liknelsen; men de gamla jemförde ju ofta smeden och skalden i ära och anseende och benämningen tTimsmeder begagnas ännu i dag, om ock i mindre god mening. Emellertid ha de yngre börjat misshandla hexametern, sedan den nästföregående tidens mästare så mycket upparbetat den. Hvad nu hr Strömbergs Holofzin angår. så skulle man att börja med skämtvis kunne säga om hans hexameter, såsom Karl XT! till den soldat, hvilken visade honom en möglig ankarstock såsom prof på brödet: den ä väl icke så bra, men den duger ändock ! Ja. hr Strömbergs vers duger rätt bra, oberäknadt daktyler sådana såsom Holofzin, vildbrådet, bräddfulla m. fl. Men ett och annat meterfel kan äfven finnas 1 goda hexametrar: hufvudsaken är, utom riktig meter, ett jemnmått i omvexlingen af daktyler, spondeer och trocheer, väl anbragt cesur, som icke bör befinnas enformig i flera på hvarandra följande verser, undvikande af svårare hiatus eller konsonantmöten, med ett enda ord harmoni. Klart är att språket bör vara ledigt, så att icke orden kastas om i en tvungen ordning eller så att besynnerliga konstruktioner uppstå. Hr Strömberg har i många af dessa afseender vackra förtjenster, som böra erkännas. . Mer beträffande cesuren böra vi dock anmärka någon enformighet, eller rentaf uteblifvande. Sö till ex. bilda 8—10 verserna på sid. 13 en kedja af 12 på hvarandra följande Adoniske verser; 7—10 raderna på sid. 17 likaså, ehuru der med manlig cesur. Fula och enformiga äro de fem första på 19:de sidan. Vi veta alltför väl, att då man talar om formen i allmänhet, fäster man sig som oftast vid ytan, vid sjelfva versens behandling: men ett är välja den form, som passar bäst för ämnet, ett ahnåt att skrifva ett versslag väl. Det senare kan ske; utån att det; förr: eger rum. Vi torde en annan gång få tillfälle att tala om form i egentlig bemärkelse. dess vigt och betydelse; det må här vara nog att påminna om fru Lenngrens ord: Lär mig att stundom, pindarisk i glans, f5 Alstra ett qväde, som hopen förstummar! (ET Värj dock min :sångmö för skick utan sans, Intryeckta tummar! Gif mina målningar värma och färg, Enighet, klokhet och ordning i sätten, Hejd och försyn att ikläda en dverg Rustning af jätten! : När i ett odes högtstrålande sken Ex Hjeltarnes bragder jag går att beprisa, Låt ej min sångmö, förhesad och klen, Tralla en visa! S. (Insandrt. ; Svenska Tidningen är en och annan gång särdeles käck i sina anmärkningar, då dess switÅt ÄRA Ts OVGÄR Allår mMmYyRAd rmRAT anm TAI