Den omröstning i förstärkta statsutskottet, hvarigenom till Stockholms befästande anvisades 100,000 rdr under hvartdera af åren 1859 och 1860, har på högre ort uppväckt mycket jubel: man fröjdar sig öfvermåttan åt en seger, hvilken i samma mån anses stor. som den röstpluralitet, hvarmed den vanns, var liten. Men man glömmer, att det finnes segrar, som i sjelfva verket icke äro annat än nederlag, och att en skickligt verkstäld reträtt kan vara långt bättre än en seger af sådant slag. . Om man föreställer sig att frågan om hufvudstadens befästande nu är afgjord, så bedrager man sig högeligen. För detta företags fullbordande fordras ovilkorligen icke blott; att nationen får ett klart medvetande om dess: nödvändighet, utan ock att fackmännen blifva ense om försvarsplanen. Det är dåraktigt att dessförinnan vilja påbörja något slags arbete. En hufvudstads befästande hör till dessa företag, som i konstitutionella länder aldrig kunna fullbordas utan att de uppbäras af folkmedvetandet. Hvad har man gjort för att i detta hänseende upplysa nationen? Ingenting. Man har