visa anklagelser den bland sina söner, som satt en fra0sk dynasti.på en främmande tron och åt en ärorik krona. återgifvit dess fordna glans på detta. sätt omgifvande det franska nafnet med en ny prestige, det är detta hvarofver man i sanning har rätt att förvånas. Så långt förf. i le Nord. Det kan naturligtvis icke vara vår afsigt, att till belysning upptaga hans påståenden ellersöka vederlägga hans uppgifter hvarken i hvad de röra Bern :dottes ställning till Frankrike eller hans ställning till Sverges. :Det är tyvärr numera alltför uppenbart, att Bernadotte icke var mycket bättre svensk än han var fransman, och att han skulle kunnat vara lika färdig att uppoffra sitt nya: fäderneslands. intressen som det gamlas, i fall han hade;trott sådant-öfverensstämmande med sina enskilta syften. hvilka, jemte det rent personliga hatet mot Napoleon; utgjorde de hufvudsakliga driffjedrarne för Hans handlingar. Men vi ha ansett uppsatsen i le Nord märklig, för det första derföre, att man måste fråga -sig, från hvem detta så mal å proposkomna försvar för Bernadotte: kan ha -härrört. Man kunde till -en början tro, att försvaret vore officiöst svenskt; men detta. antagande vederlägges dels deraf, att det förekommer i den ryska organen le Norda, dels af den i slutet förekommande anspelningen på en fiendskap, som skulle, så att säga, ligga och gro mellan Napoleons och Bernadottes arfvingar, något hvartill för närvarande så föga anledning tyckes förefinnas och hvarom man för öfrigt icke gerna kan antagas vilja häntyda från svensk officiös sida. Återstår således endast det antagandet, att denna uppsats, liksom-alltannat-i le Nord; är en rysk inspiratior, ock det är på grund af detta antagande, som -vr-ansett uppsatsen märklig, för det andra äfven derföre, att man icke kan undgå att undra, för hvilka syften den ryska organen just nu skolat påminna derom, att Bernadotte,: enligt franska folkets omdöme, icke är annat än en öfverlöpare och förrädare, men att det vid närmare påseende skulle befinnas, att hanegentligen ieke fört afvog sköld mot Frankrike, atan mot Napoleon, hvarföre det också skulle vara helt naturligt, att mellan Napoleons och Bernadottes arfvingar fortlefver en ärftlig fiendskap,-som till och med kunde. utöfva..ett visst. inflytande på deras personliga .tänkesättn. Kan det väl vara den ryska organens mening att. verkligen utså eller återupplifva. en sådan fiendskap, somsden .han förklarar vara så helt naturlig? .Vi endast. fråga och för: klara öppet, att vi sjelfva icke anse oss våga afgifva något: t Hförlitligt svar.