STOCKHOLM don 18 Fobr, Vi ha förut i korthet omnämt, att uti första Januarihäftet af Revue des Deux Mondes förekommer en artikel, författad af mr SaintRene-Taillandier, förande den religiösa frågan i Sverge. Denna artikel är egnad att framkalla en och annan reflexion. Hvart folk är likasom hvarje individ ett föremål för andras bedömande. Huru ett sådant främmande omdöme om vår nation utfaller, kan uti intet fall vara oss likgiltigt. Om ock vår nationalkänsla icke kan annat än såras, då denna dom är förklenande, ja äfven påtagligen orättvis, så är dock ofelbart det bästa parti vi kunna taga att med lugn åhöra den samt söka med sans och oväld göra oss redajj för de orsaker, hvilka föranledt densamma. Vår nation, hvilken hitintills intagit ett aktadt namn bland vår verldsdels bildade folk, har, såsom bekant är, under loppet af några år varit föremål för ganska stränga och hårda omdömen till följd af den religiösa ofördragsamhet, som man tillvitat oss. Men efter de bekanta opinionsyttringarne i religionsfrihetsfrågan af det skånska presterskapet, riksståndens gemensamma öfverläggningar i samma fråga och det derpå följande afgörandet af densamma inom de särskilta stånden, hafva dessa omdömen icke litet tilltagit i skärpa och vida allmännare blifvit hörda. Nästan alla utländska journaler, som sysselsätta sig i någon vidsträcktare mån med allmänna europeiska angelägenheter, hafva med synnerlig uppmärksamhet följt den religiösa frågan i Sverge, och icke allenast öfver sjelfva frågans utgång, utan ännn mer öfver de skäl, på grund af hvilka religionstvånget blifvit förfäktadt, har man sett skarpa omdömen fällas. Men hårdare, skoningslösare och med. mera öfverdrvift och bitterhet har svårligen svenska folket blifvit angripet för religiös ofördragsamhet än uti den ifrågavarande artikeln. Författaren ser i denna ofördragsamhet ej mindre än ett återupplifvande af den förföljelseanda, som uti 13:de seklet mot Albigenserna-egde rum; Det enda land, i hvilket han — för att ej aflägsna sig fjerran mot östern — till Sverge finner någon passande motbild, är Neapel, med hvilket han på flera ställen ställer oss i jemnbredd. Men lika litet träffande och lycklig, som författaren måste förekomma oss i dessa uppdragna jemförelser, lika klen synes han oss äfven i utredandet af de orsaker, hvilka föranledt det öfverklagade tillståndet. Han börjar sin artikel med en till Tysklands-publicister-stäld förebråelse, att de på senare åren så litet sysselsatt sig med Sverges religiösa tillstånd och angelägenheter. Orsaken bärtill åter vill han finna uti den kallsinnighet mellan Tyskland och Skandinavien, som väcktes genom det slesvig-holsteinska kriget 1848 samt enom de i samband härmed fortlöpande ännu icke-afgjorda tvistefrågor. Den inflytelse, hvilken Tyskland; reformationens och den fortgående religiösa odlingens vagga, hitintills öfvat på de skandinaviska ländernas -religiösa utveckling, har härigenom blitvit hämmad, menar han. Skandinaviens folk ha härigenom blifvit slutna för den tyska pressens -litterära alster och ider, och å den andra sidan hafva härigenom äfven de tyska folken blifvit främmande för skandinaverna, så att de icke följt de senares olater och förvillelser med all den En det och näpst som vederbort, hvarvid han dock: egnar lifligt erkännande åt Hamburger-Correspondenten, Berliner National-Zeitung och Augsburger allg. Zeitung för deras artiklar rörande förhandlingarne om religionsfrihetsfrågan i Sverge. Förf. glömmer likväl. härvid den kyrkliga, af flera furstar understödda reaktion, som inom Tyskland sjelft i mer än -tvenne decennier ända intill senaste tid har egtrum. Har inom Tyskland, der ända ifrån reformationsseklet skiljaktiga bekännelser stått bredvid hvarandra, och hvarest ända från seklets början religionspartier med de mest afvikande principer kämpat mot hvarandra, likväl en utaf åtskilliga regeringar omhuldad hierarkisk reaktion kunnat vara rådande, bör man då undra, om i ett land, der öfverhufvudtaget ringa religiös meningsskiljaktighet, och intill den allrasenaste tiden knapt någon diskussion i kyrkliga ämnen har egt rum, afskuddandet af de religiösa tvångsbanden skall möta motstånd? Endast den mest barnsliga fåkunnighet kan begära, att ett folk plötsligen; liksom man vänder en rock, skall kunna skaka af sig gamla fördomar och öfvergifva hvarje tanke på ett andligt prohibitivsystem. Bör man ej snarare hålla ett folk räkning derför, atti ett ämne, i hvilket hitintills proportionsvis så ringa tankeutbyte har funnits, likväl så många organer både inom och utom representationen kunnat höja sig för en sund uppfattning af frågan? Och satt så inom pressen som representationen många sådana aktningsvärda och frisinnade organer gifvas, erkänner ju äfven författaren. Ej heller bör det vara något ämne för författarens häpnad; att: i ett protestantiskt land, vid första öfverläggningen 1 frågan, religionsfriheten har mött motstånd, när man betänker, huru icke blott uti vissa af Tysklands katolska länder en ultramontansk tillbakagång. utar till och med uti Tysklands protestantiska stater förenämde kyrkliga reaktion har egt rum. ; Emellertid, då samma dag, under. hvilken bufvudbataljen i religionsfrihetsfrågan förevar STTh Å RT SUNLA SALES ETAT Hm MITT 7 moms mv