SR FORE ESERV AVARAES FREM Sommelius contra Brusewitz. (Slut från lördagsbladet.) Tivad jag nu anfört, torde icke möta någon gensägelse, och i stöd deraf lärer då icke heller rättvisi och framför allt icke lagligen kunna mig tillvitas såsom någon förseelse, att jag 1855, sedan 1854 år: bokslut upplyst ett deficit af 12,000 rdr, icke tog det steget att begära mina borgenärers sammankallande Med betvdliga affärer för egen räkning, och ännu större, högst betydliga kommissionsaffärer, i synnerhet i vexelväg men ock i varuväg, samt en fortfarande stadgad, alldeles obetviflad både utländsk och inhemsk kredit, hvarken kunde eller borde ett deficit. så ringa i jemförelse medsaffärernas totalbelopp, och som så lätt kunde fyllas genom vinsterna på dessa, utgöra giltig anledning till ett sådant steg, och äfven efter det att nya, oförutsedda förluster ökat detta deficit, lärer väl, när förtroendet och krediten fortforo alldeles orubbade, icke någon kunna påstå att jag dertill hade en juridisk förpligtelse. Ty, har jag ej alldeles orätt i den utveckling af konkurslagens grundsatser, som jag i det föregående försökt, så finnes i denna lag ej ens skymten af någon föreskrift, som påbjuder och stadgar en sådan skyldighet. Men det är egentligen icke det förhållandet att jag, oaktadt tillvaron af ett deficit, underlät begära cession, som min vederpart lägger mig till last som en förseelse, utan det, att jag, med detta tillvarande deficit, vändock fortfor att drifva vexelrörelse, åt hvilken vexelrörelse, enligt hans förmenande, ej kan gifväs annat namn än vinglerin. Det är nu visserligen sant, att i 42 af konkurslagen, som handlar om konkursgäldenärs vårdslöshetn, jemväl i följd af en senare tillsats till den äldre konkurslagstiftningen, förekommer det mångtydiga ordet gleris, och äfvenså i samband dermed ordet vexele såsom en art af vingleri. Men långtifrån är lagens mening härmed, att alla vexeltransaktioner af en handlande, i fall emellan hans aktiva och passiva funnes ett deficit, skulle vara att betrakta som vingleri. Man behöfver endast läsa och öfverväga lagstället i sitt verkliga sammanhang, för att inse detta. Det är blott ett visst slag af vexelaffärer likasom af andra. penningeoch kredittransaktioner, hvilka lagstället hänförer till vingleri. För att komma till full klärhet blir dock första frågan i ordningen denna: hvad menar konkurslagen med sjelfva ordet vingleri? Hvilket juridiskt begrepp betecknas med detta uttryck? I dagliga samtalsspråket är ordens betydelse icke så noga bestämd som i lagspråket, och kan ej heller vara det. Bemärkelsen nuancerar sig på mångfaldigt sätt; den ene ger åt begreppet, som han dermed vill uttrycka, ett vidsträcktare, en annan ett långtmer begränsande omfång. Huru sväfvande äro ej t. ex. i allmänna samtalsspråket begreppen vårdslöshet och bedräglighet, och samma förhållande är äfven med begreppet vingleri. Helt annorlunda i lagspråket; derifrån måste all godtycklig, individuel uppfattning vara förvisad; der måste begreppen vara lika för alla, noga bestämda till sitt omfång; och de motsvarande orden till sin betydelse likaså, ty de utgöra normer, efter hvilka domaren skall döma och de enskilta samhällsmedlemmarne inrätta sina görande och låtande, vid äfventyr att annars iråka ansvarspåföljd. Huru noggrannt äro ej också begreppen vårdslöshet samt svek och bedrägeri utaf lagstiftaren bestämda redan ifrån uldre tider tillbaka. Enahanda sorgfällighet i begreppets bestämning har väl i nyare författningar icke alltid blifvit så strängt iakttagen, och ett exempel derpå är just ordet vingleri, när detta för icke många årtionden sedan först upptogs i lagspråket. Men att inse den mening lagstiftaren fästat dervid, är dock ingalunda svårt, och noga bör man äkta sig för. att, såsom min vederpart gjort, i stället för det at lagstiftaren sjelf bestämda begreppet, tolka ordet efter tycke och smak och deri inlägga konversationsspråkets vidtsväfvande, subjektift föränderliga föreställningar, då bemärkelsen lätt kan blifva så omfattande och vidsträckt, att äfven de oskyldigaste, mest lågenliga och rättskaffens transaktioner stämplas såsom ,vinglerier. Har gäldenär., säges det vidare i 42 4 K. L., sedan lagstiftaren först noga definierat hvad han med vårdslöshet förstår, under fördöljande af sitt obestånd underhållit förtroende till sin väderhäftighet genom vingleri, vare sig uti veszelrörelse, elle dymedelst att han begagnat sig af andras skuldebref, dem han för motförbindelser sig !örskaffat, eller på annat sätt Lagstiftarens mening, oaktadt icke använd serdeles omsorg att klart och bestämdt uttrycka sig, är dock i det titerade lagstället icke otydlig Det är icke vexeltransaktioner i allmänhet, långt derifrån, utan endast så beskaffade Yexelaffärer, hvilka likasom reversbyten tjena att bereda penningetillgångar på äfventyrligt och förlustbringande sätt dem lagstiftaren hänförer under den nya lagtermer vingleri, hvårs betydelse såsom juridiskt begrepp han ock derigenom fixerar. Nå väl, så beskaffade vexeltransaktioner, som lagstiftaren här haft i sigte, och dem han benämt vingleri, har, från den tidpunkt jag började göra affärer ända till det ögonblick dessa afbrötos genom borgenärers anhållan om mitt försättande i konkurstillstånd, min firma aldrig idkat, ehuru jag under hela denna tidrymd drifvit vexelrörelse i ganska stor skala, hufvudsakligen såsom kommissionsaffärer, men också för egen räkning i samband med min importhandel. För att vunderhålla förtroendet till min vederhäftighets har jag ej behöft anlita dylika förtviflade operationer, som lagstiftaren här åsyftat, ty detta förtroende var alltid orubbadt, mina vexlar voro dragna på utländska hus, som här allmänneligen af andra likasom af mig sjelf ansågos för fullt solida, vexlarhe blefvo alltid accepterade och betalta, och några protester af desamma förekommo aldrig, tills den !stora katastrofen inträffåde i Hamburg och-London. Den vexelrörelse jag idkat, och som utgjorde den betydligaste delen af mina affärer, bestod, i få ord sagdt icke af andra transaktioner, än sådana, som här ständigt varit öfliga och af handelscoutumen likasom af lagen sanktionerade, och som alltid skola blifva oumbärliga och för Sverges exportoch importrörelse absolut nödvändiga. Sverge eger nemligen ganska många stapelstäder, som besörja dess export och import, men egentligen endast två vexelplatser, Stockholm och Göteborg, till följd hvaraf de allräflesta vexeltrasseringar för ifrån andra stapelstäder: verkstälda varbutskeppningar oundvikligen! mäste ske genom handelshus i StockLAKAN ne Ci ätphaore Kvilka sf cdn as