så är, lärer det icke komma att stanna på långt nä vid de 6, 9 eller 10 millioner, hvarom är fråga, utår r man då att vänta sig helt andra förslag föl amtiden. Vid början af denna riksdag gjordes här på riddarhuset de mest rosenfärgade skildringar a: rikets välstånd; förhållandena hafva likväl sedan nå got förändrats, och jag tror icke den öfvertyge nu vara rådande, att man kan slå på alldeles s stort, som man då ansåg kunna. ega rum. Om nv regeringen, det oaktadt, icke fann det alldeles pödvändigt att då begära ifrågavarande anslag, ehuru man kan föreställa sig att möjligtvis de, som nska detta anslag, tänkte: nu finnas goda tillgånar, nu skall man p på! om, säger jag, tiderni sedan dess betydligt förändrat sig; om den omstäneten, att staten nu måste mot dryga räntor upplåns niugar från utlandet såsom en temporär undsättS ning åt näringarna, synes särskilt mana till sparsanshet — ligger icke äfven deri ett skäl till uppskof med denna fråga? Jag vet att det blifvit nå rot urmodigt och änses numera icke i sin ordnin eller tjena till någonting att uppmana till sparsan het; att man anser det betyda intet, om utgif: erna ökas, ty bevillningen har icke blifvit ökad säger man; men jag vill fästa uppmärksamheten der på, att om Sverge hittills varit nog lyckligt att icke hafva en hög bevillning, så stå vi vid denna riksdag på en gräns. Vi hafva varit nödsakade att vag: in till ännu obestämdt belopp för framtiden til gande af jernvägar, om hvilka det är ett gansk stridigt problem, huruvida de komma att betala en: widerhållskostnaden; vi hafva äfven sett att det varit starkt i fråga att för första gången belägga råäm nen för våra manufakturer med tull och sålund: komma in på samma beskattningsbana med finans ullar, på hvilken de mest skuldsatta stater befinn: Det är icke skäl att i vårt folkfattiga land heh och hållet kasta bort den, om man så vill, utnött: rasen om besparing, intilldess vi komma derhän, att följd af den dryga lefnadskostnaden, se utvandrin rne till Amerika öka sig i en förskräckande grad ir statsinrättning är ännu i åtskilliga delar förildrad, och så många svårigheter gifvas för den enskilte att röra sig fritt i vårt land -— jag menar e nindre i andligt än lekamligt afseende — att de en samt kunna gifva anledning till önskan hos månger utt öfvergifva fäderneslandet, och jag tror derföre itt den, som hyser kärlek till detta land, bör söka s? nycket som möjligt undvika att öka sådana anledninsar och derföre lemna å sido allt, som icke är oundvängligen nödigt i afseende på utgifter, hvilka en ast utgöra en början till sådana måhända oberäkveligt stora. Jag vågar hoppas, att om ridderskapet och adelns ledamöter täckas taga dessa omständig eter i betraktande, de åtminstone hos en och annar sunna bidraga till någon modifikation af det til t motiv patriotiska och berömvärda nitet för svenska hufvudstadens befästande — en sak, som den person, hvilken har hela sin förmögenhet i hufvudstaden, naturligtvis af personligt intresse måste vara tillgifven, men som jag likväl för min del anser för närvarande kunna uppskjutas.