UTn NALLE ITPEERARSLITE KL Ce PES UEVUEIUELREES SAME JEB: om jag endast hade att stånda till svar inför mina lagliga domare, visserligen kunna och kanske böra inskränka mig till ett enkelt bestridande, och med fullkomlig trygghet blott hänskjuta påståendena under konkursdomstolens samvetsgranna och sakkunniga pröfning. Men jag har, som nyss nämnts, blifvit kallad att svara jemväl inför ett annat forum, hela allmänhetens, och hos denna domare får jag visst ej förutsätta samma: lagkunskap och än mindre samma sorgfälliga undersökning af fakta innan domslutet afkunnas, i synnerhet icke i en tidpunkt då en stor allmän olycka upprört sinnena, och då i följd af sakens natur under lidandets första våldsamma intryck passionerna naturligen vida mer skola göra sig hörde, än den pligtenliga, lugna och opartiska pröfaingen. På grund just utaf detta förhållande äfventyrar jag visserligen äfven, då mitt försvarkommer så långt efter anklagelsernas offentliggörande, att redan utaf flera vara dömd innan jag blifvit hörd Men pligten emot mig sjelf, min familj och mot talrika vänner, som för min och de minas olycka känna deltagande och hvilkas aktning är mig dyrbar. tillåter mig icke derföre att åsidosätta detta försvar och att, för det fall att ett sådant ensidigt och förhastadt af passionen dikteradt omdöme möjligen egt rum, underlåta att begära att deremot blifva hörd och få appellera . till det upplysta tänkesättet, som icke. fäller sitt domslut, förr än det samvetsgrant gjort sig reda för förhållandena och framför allt icke förr än så väl den anklagade som anklagaren haft tillfälle att yttra sig. Fördenskull, och när jag nu går att uppfylla denna angelägna samvetspligt emot familj, anhörige och vänner, så. hoppas jag ock;sami utber mig vördsamt af mina lagliga domare; att de icke må anse mig emot dem brista-i skyldig grannlagenhet, om jag i utvecklingen af mitt försvar kommer att inlåta mig i förklaring af. omständigheter, som för dem äro så enkla och klara, att de ej tarfva att förklaras, samt åberopa laga skäl, utaf dem förut allt för noga insedda för att till stadgande af deras öfvertygelse ens behöfva anföras. Min anklagare. har emot mig yrkat ansvar enligt 42 8 af 1830 års konkurslag såsom vårdslös gäldenär, uppå de andragna skälen: 1:o att mina böcker skolat utvisa ett deficit redan. 1854, hvilket sedermera ökats, och 2:o att jag det oaktadt under tiden fortsatt att drifva vexelrörelsen, hvilken sålunda ai mig idkade vexelrörelse skall, efter hans förmenande, hafva utgjort vingleriv; en benämning, den omförmälta S specielt använder för att dermed beteckna och såsom brottslig efter 1:sta och lindrigare ansvarighetsgraden..vårdslöshetn, . qvalificera vissa af konkursgäldehär vidtagna åtgärder (om den 2:dra och gröfre ansvarsgraden hedräglighet handlar den påföljande 43 5). Men. på sätt hvarje lagkunnig genast måste inse, hår min vederpart här uppenbarligen missförstått hela stadgandet i den åberopade 42.5 af konkurslagen, nemligen genom en oriktig uppfattning ej allenast af lagens begrepp om det särskilta species af vårdslöshet, vingleri, hvarunder han trott sig kunna hänföra min handelsfirmas icke på något sätt lagstridiga vexeltransaktioner, utan ock af lagstiftarens mening med den generella benämningen eller rubriken vårdslöshetv. Lyckas jag, hvad ej bör blifva svårt, att fullkomligt lägga i dagen detta missförstånd och göra det för hvar man tydligt, så förfalla också derigenom de hårda tillvitelser och omdömen, dem mången ansett sig befogad att äfven ifrån juridisk synpunkt fälla, ej blott öfver mitt handlingssätt utan ock om flera andra landsmäns, hvilka likasom jag, haft olyckan att träffas af den katastrof, som sedan den rasat inom handelsverlden å begge sidorna af Oceanen, slutligen äfven till vårt land sträckt sina förstörande verkningår. De tider, då skuld: och: brott voro: liktydiga ord, då oförmåga att betala sin gäld bestraffades af-lagen såsom verklig förbrytelse, dessa tider äro längesedan hädangångne; och redan mer än två århundraden har, i öfverensstämmelse med utländska lagstiftningar, svenska lagstiftaren icke betraktat oförmögenheten att betala: skuld, i och: för sig sjelf, såsom brott, utan endast sättet huru skulden och oförmågan tillkommit, och i. det hänseendet, jemväl i likhet med främmande: lagstiftare, noga uppdragit och skilt emellan tvenne ansvarighetsgrader, vårdslöshet och bedräglighet. Finnes, heter det i 42 4 af 1830 års ännu gällande konkurslag i full öfverensstämmelse med föregående konkurslagstiftning, gäldenärs oförmögenhet hafva tillkommit af slöseri, spel (dobbel), lättja eller annan uppenbar vånvård, straffas han såsom vårdslös gäldenär.n Detta är det egentliga, generiska begreppet om mvårdslösket, bibehållet uti och genomgående fäderneslandets konkurslagstiftning allt ifrån de tider då speciella författningar för konkursbehandling först infördes. Icke någon vårdslöshet efter det juridiska begreppet, som är uttryckt i vår konkurslagstiftning, hvarken spel, slöseri, lättja eller annan uppenbar vanvård (oordentlighet och försumlighet) har blifvit mig tillvitad såsom orsaken till mitt obestånd. eller kan ens läggas mig till last. Emot en anklagelse, som icke är gjord och icke kan göras; behöfver jag icke ingå i något försvar; men jag har likväl bordt anmärka denna lagstiftarens ursprungliga och verkliga mening med uttrycken vårdslöshet och vårdslös gäldenär,, enär min vederpart under nämde rubrik, af missförstånd,;velat hänföra mina vexeltransaktioner, till hvilka jag i det följande skall komma. Är guldenärs obestånd tillkommet genom vådliga händelser; såsom sjöeller brandskada, fiendens härjande: eller? annat sådant olycksfall, utan något hans vållande, så njuter hän afträdesförmånn eller frihet för sin person för värdet af den skada han af de händelser eller olycksfall haft (39 och 40-49). Är gäldenärs obestånd ej: en följd af sådan olycka och är det icke: heller tillkommet af Hvad lagen förstår med vårdslöshet samt Han ej Heller blifvit förvunnen till något svikligt och bedrägligt förfarande, så är endast påföljden för honom den, att han icke får tillgodonjuta: afträdesförmån. Detta är en annan lika vigtig och genomgripande printip i nu gällande konkurslag. Men liksom denna lag ej betraktat obeståndet eller oförmögenheten att gäld gälda i och för sig sjelf såsöm något brottsligt, eller derför utstakat annan påföljd, än att afträdesförmån utom i vissa undantagsfall icke får tillgodonjutas, så Har lagstiftaren icke heller föreskrifvit och stadgat, att-eho, som finner sina skulder öfverstiga sina tillgångar, skall ovilkorligen vara pligtig att sin ställning yppa och sit egendomi till sina borgenärer genast åfträda, samt. än mindre för underlåtenhet derutaf bestämt ansvårspåföljd. Detta är också en högst vigtig grundsats i vår Konkörslägstiftaing:? Hade det varit Tagstiftarens mening att hvar och en, hvars skulder öfverskjuta tillgångarne, ovilkorligen vore skyldig att genast begära kallelse å borgenärerna för att till dem sin egendom öfverlemna,; så hade han visst icke uraktlåtit atf gifva bestämdt stadgande deromoch äfven om ansvarspåföljd för icke efterlefnaden deraf. Men något sådant stadgande finnes, som nyss nämnts, icke i konkurslagen, och lagstiftaren skulle icke heller kunnåt-gifva: det, utan att inveckla sig i en labyrint af oupplösliga svårigheter. Ty tillgångar, Som visa öfverskott, kunna lätt slå ut med brist, om t. ex. prisen på varor, dem en handlande eger, hastigt fana betydligt, : eller fordringar, som ansetts säkra, i följd af en bandelskris, till. större delen gå förlorade och måste afskrifvas: Likaså kan tvärtom ett deficit emellan tillgångar och skulder äfven lätt betäckas, ifall varuprisen stigd, genom vinsten på-kommissionsaffärer, eller genom lyckliga spekulationer. Lagstiftaren har således förfarit ganska. klokt, då han härom icke inlåter sig i något stadgande, För öfrigt bör äfven anmärkäs, att då konkurslagen talar om gäldenärs obestånd eller