Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) i Wien den 31 Januari. Min långvariga tystnad har varit förorsakad af omständigheter, som icke berott af min vilja; ty trots den allmänna liknöjdheten har dock åtskilligt funnits, som förtjenat omnämnas .och tagas i närmare s ärskådande. ). Oaktadt all beklaglig och frihetsfientlig cen-J: tralisation :af regermgsmakten inom landet, vet dock Österrike att göra sin ställning såsom stormakt gållande utomlands. Det har efter pariserfreder i hållit Frankrike i schack, betalt s den ryska oförsonliga fiendskapen med samma diploma iska mynt samt förstått att derigenom göra. de moskovitiska statsmännen mera smidiga, meu å andra sidan så skickligt underhållit alliansen med England, att man till och med trott på tillvaron af ett hemligt förbund, ingångxet den 6 Juni 1857. och de officiösa franska pennorna haft stort besvär att förtaga kraften af de hemligheter. som den saligen afsomnade? Spectateur afslöjat och hvilka, långt mer än bombsplittrorna den 14 Januari, varit orsaken till tidningens hädangång. — Hvad vår ställning till Preussen angår, så hör det till de officiella -hemligheterna, att i och med den omkastning i politiken, hvilken i Berlin 1 förberedes till nacxdel för det ryska inflytandet och till fronma för ett närmande till England, äfven det traditionella svalget mellan de båda tyska stormakterna börjar gifva vika för ett bättre förhållande. Man vet ganska väl i Berlin, att huru få anslutningspunkter det protestantiska mnoixra Tysklands andliga förhållanden än finna 3 Österrike, så stå dock Österrikes och EngJands statsintressen såväl genom, vår trehundraåriga rivalitet med Frankrike som genom det kyliga förhållandet till Ryssland i harnonisk samklang med våra. Men då Preussen, huru mycket också det ännu temliger imiyvtelserika feodala partiet stretar emot, nuv oemotståndligt drages mot England, så måst äfven dess förhållande till den kejserliga tyska rivalen blifva vänskapligare. Stäldt mellan Ryssland och Frankrike och nästan lika myc: ket hotadt af de båda stora kontinentala miJitärmakternas vänskap som af deras fiend.skap, kan Preussen icke underlåta att, jemte det skydd, som, i händelse ett allmänt krig i framtiden skulle blossa: upp, Englands flotdor och subsidier kunna förläna det, äfven taga de österrikiska truppmassorna medi räk. ningens Det är notoriskt, att man icke längre vid Berlinerhofvet tillsluter öronen för dessa skäl, samt att jemte den engelska: alliansen chanserna för den österrikiska dagigen stiga i pris. 7 frågan om Donanufurstendömena har der österrikiska regeringen obestridligen tillkäm: at sig en stor framgång mot Frankrike och yssland. Hvar och en vet, att det icke längre är fråga om någon union, sådan det nationella partiet i Jassy och Bukarest förestälde sig den, att de upplösta divanerna knappast lemnat något spår efter sig, samt att det numera, trots alla af den europeiska diploma: tien hos Rumänriket väckta förhoppningar, pi sin höjd är utsigt till en administrativ kompromiss. Det är mig icke obekant, att unionsförslaget hade sympatier för sig inom liberala kretsar i ert land. Det betraktades deremot a våra moderata demokrater, hvilka stodo händelserna i furstendömena närmare, med af gjordt misstroende icke blott i och för sig sjelft, utan äfven med afseende å den tidunkt, på hvilken, och de medel, genom hvilka det skulle väckas till lif. De stackar: rumänerna väntade sig sitt nya fädernesland sitt unga, af inbillningskraften i så ljusa fär ger utmålade rike ur diplomaternas händer :. dessa skulle förunna dem pressfrihet; habeas corpusakt, politisk jemlikhet för alla trosbe kännelser, ministeransvarighet med flera liberala välsignelser, desse samme diplomater hvilka hemma hos sig icke vilja höra tala: om dylika saker, och hvilka samt och syn nerligen skulle hafva förenat sig blott i der enda punkten, att för dylika revolutionär: anspråk, om de på allvar framstäldes i dera: egna stater, vore en alldeles ovilkorlig stats räddning i den välbekanta stilen af nöden. Anblicken af det politiska drama, som när framför oss spelats i divanerina ad hoc, va tragisk, och blott med motvilja kunde ma åse deras beteende, hvilka i utländskt infly tandes intresse på ett konstladt sätt uppväcktt nationella sympatier, satte ett helt folk i jäsning genom tomma diplomatiska projekt sam: genom intriger i politiskt omogna menniskor: hjertan utsådde ett frö, som aldrig kunde gr och växa upp. Om resultatet af nnionsfälttåget ingalund: var oväntadt inom de liberala kretsarne Österrike, så kunde man dock icke för sig dölja det faktum, att den österrikiska diplo matien äfven här ännu en gång lyckligt be gagnat sig af omständigheterna samt trot: Frankrikes och Rysslands förenade stora an: strängningar tillkämpat sig segern. Mindre lyckligt tyckes Österrike hittills h: varit i frågan om Donausegelfarten. Den om ständigheten, att akten af den 7 November 1857 publicerades af Wiener-Zeitung medan de ännu från alla håll blef bestridd, visar likva att Österrike, om det än tilläfventyrs skull vilja i en additionel akt med staterna vid flo den ingå på några materiella ändringar, son kunna blifva förordade af konferensen, likvä