tt onaturligt förhållande kan aldrig nog tidigt på-J: ekas, emedan det gör: skada :så länge det fortfar. få man derföre bedömma mina åsigter hur man ill. Har jag framlagt en sanning, så blir dess rikighet nog fråmdeles erkänd; har jag åter misstagit nig, så kommer det ej att skada någon annan än nig sjelf. — Jåg hyser en öfvertygelse, och jag hai ifvit den tillkänna! RB. v. Kremer. Vi meddela, efter Svenska Tidningen, fölade poem ur dikteykeln Svenska flottans finnen af prins Osear: Nils Ebrensköld. 1714. Kung Carl en flykting var vid Donaus stränder, Hans tappra skaror fångna och förströdda I mörka fängselhvalf på Wolgas strand. Den öfvergifna fosterbygdens länder, Af vilda horder härjade, förödda, Ännu sig värjde blott med mattad hand. Der våra hjordar betat nyss i hagen, Nu höjde Petersburg de stolta murar, Och tusen kölar på dess varf man sträckt: Lybeckers corps var hungrad ut och slagen. På finska rofvet czaren redan lurar, Som gladan på en värnlös vingad slägt. Och Eistrasaltets bölja ser med häpnad En tallös svärm af lådjor och galerer Och flaggor, som den förr ej kändes vid. — Med dolk och fackla är den flottan väpnad; Blott mord och nesligt strandhugg henne närer: Hon svigtar än i hvarje ärlig strid. En ringa styrka, ack! med möda skrapad Tillhopa för att skydda Åboskären, Till Jungfrusund nyss hunnit fram på vakt. Då nalkades — med en flottilj, nyskapad, Af hundra lådjor -— Peter sjelf. Vid hären Han tjente såsom simpel schoutby-nacht. Men Carolinen trifdes bäst i fara, Och under ögonen med lugn såg döden: Och du var Carolin, Nils Ehrensköld! Med sex galerer och en skottpråm bara, Du blef dock oförskräckt ännu i nöden Och: gick ditt ödes-bud emot med köldo. Och köld behöfdes. Ej förhoppning dagas. Blott äran räddas kan, men icke lifvet. Man hviskar ren om kapitulation. i Men se! Nils Ehrensköld han ej behagas i Af sådan olåt — är i häfden skrifvet — Och talte vredgad till sin division: På nåd I viljen gifva er åt dessa, Som bryta hedersord och svurna eder Och uti bojor edra bröder lagt? I viljen ödmjukt böja eder hjessa, Fegt svika edra pligter, se er heder I stoftet trampas af.vår oväns makt?! Till Stockholm vägen är ju oförsvarad, Om vi ej samfäldt stå i dag som männer, Den täppre Taube med sina skepp är såld. Vårt lif vi offre — äran blir bevarad! — Är det ej bättre lott, I trogne vänner, Än neslig träldom i barbarens våld? Det talet lifvade de få förlägna. Högt svuro. de att dö vid sina stycken, Och linien sluter sig i närmsta sund. Men när ezar Peter såg de -oförvägna, Han hånfullt log uti: sitt skägg åt nycken Och. manar dem att gifva sig på stund. Hvad svaret blef behöfver ej förtäljas. Helt skamflät kom hans sändebud tillbaka Och löjet dog uppå sjelfherrskarns mun. — Nu fem och trettio galerer väljas Till äntring — men de måste genast haka Sig loss igen och drefvo ned på grund. Då bröto nittifem igen mot våra, En störtflod lik, hvars vilda vågor svalla, Oordnad massa, hotande ändå. Af väktarn drifves slafven till sin åra: Fastän i rader hans kamrater falla, Med: raseri han syns mot döden gå. Snart strider ensam qvar emot dem alla, Af sår betäckt, ja ock med brända kläder, Den tappre Ehrensköld, vårt sista hopp. En efter annan af hans gossar falla, Och elden sprides rundt om däckets bräder; Den slickar girigt mastens brustna topp. Sist dignar hjelten, blödande och slagen, Och sju-, af nio-hundra, långsamt sänkte I döden, lågo som hans lifvakt der; Men rundtomkring af ryska lik var dragen En vall, och böljan i sin afgrund dränkte Tretusen man dertill — om icke fler. Sen allt var slutadt re:n och qvällen skymde, Ombord på sjelfva kejserliga jakten Vår Ehrensköld blef utan sansning förd; Så fruktad än likväl, att mången rymde Med häpnad från hans bår bland sjelfva vakten; Blott ezaren stannar vid dess sida, rörd. En jätteande sjelf, han vet att fatta, Ja älska till och med, det svenska modet — Fastän som ryskt han älskat det än mer — Harr lutar sig helt sakta mot den matta, Som färgats högröd af det ädla blodet, Och med beundran på den fallne ser. Det sägs, en hemlig tår ur Peters öga Föll dallrande på hjeltens kalla panna — Den tåren brände säkert bittert nog; Ty se! han rörer sig, Hans bröst det höga Sig vidgar smärtsamt och hans blickar stanna Med trotsigt hot på herrskaren; som log. Då störtar czaren i hans famn, betagen, En kyss han trycker på de bleka kinder Och blodets purpur blandas med hans tår. Mot vanan Peter var så mild den dagen Och stränga ordres ger att man förbinder Den fallöe, svenske hjeltens djupa sår. Det skedde så. Med fången sen han ilar Till Newa-staden. Der han plötsligt träder Helt segerstolt upp i senatens sal. Och, medan på sin bädd af läger hvilar Vår hjelte, kejsarn sig med rang bekläder Af ryska flottans Vice-Amiral! Men ve! — de lågo sjunkna allesamman Den stolte amiralens krigsgalerer; De mäktade ej röra sig från land; Och uti Stockholm blef det: fröjd och gamman;, När snart från Finland man det budskap bärer, Att tryggad åter är den svenska strand, Rättegångsoch Polissaker. Poliskommissarien Thomasson har häktat drängen han Alfred Pettersson, hvilken, vid uti hans bostad); nstäld visitation, befunnits innehafva en mängd:.saer, af hvilka. största delen, enligt hans .i dag inför oliskammaren gjorda erkännande, äro stulna; Så inneade han 4 silfverfickur,. guldringar, -kråsnålar, en längd klädespersedlar, deribland icke mindre än: 18 Kokdr Amt amicka fålhe rater 4; vv Lule ctmndgro