fallodagen. Lägges nu till vexelkursen 126 å 1261, skilling 3 månaders ränta å 10 procent, så blifver den rätteligen 129 å 12924 skilling, alltså vida högre, icke lägre, än bankeuas utvexlingspris 128 skilling, och då torde det ej finnas så oförklarligt, hvarföre i konkurrens med den otillräckliga vexeltillgången silfver nar och exporterades. Skulle åter silfver ej sändts för att betäcka skuld, utan på spekulation, så skulle det ju medfört en fordran hos utlandet, hvilken skulle växa och förr eller senare infordras och betalas, och deri kunna vi, såsom sagdt, ej se något ondt, utan tvärtom, ej en nationalförlust, utan en nationalvinst. Men fastän vi alltså icke kunna dela C. A. A:s åsigter om exporttull å silfver eller särskild utvexlingsafgift derför i banken, fastän vi icke finna medlen ändamålsoch rättsenliga, misskänna vi ingalunda de fosterländska syftena, förebyggandet af landets utarmande genom utländsk skuldsättning. Tvärtom instämma vi deri, och ehuru vi tro staten ej kunna eller böra trångt begränsa den individuella friheten i de transaktioner med utlandet, hvilka grunda sig på personlig kredit, heder och tro, hvilken kredits missbrukande äfven har sitt eget straff och korrektiv med sig, hvadan vi i detta fall skulle vilja instämma med den författare som yttrat sig emot klemighet och flepighet, om nemligen staten ej genom oklokt förmynderskap kan anses hafva iklädt sig förmyndareansvar, tro vi likväl staten ej böra vara alltför beredvillig med sin formliga sanktion åt större lånetransaktioner, grundade på sådan realsäkerhet som landets jords hypotisering till utländningen, och ännu mera tro vi staten sjelf böra endast i nödfall, såsom vid krig, men ej under och efter femtio års fred och skuldfrihet, i otid begagna sin lånekredit, så att den måhända tryter eller endast på alltför hårda vilkor kan fås, då den som bäst behöfves, och att det alltså är en stor misshushållning, om staten nu t. ex. upptager stora lån för att uppföra befästningar eller bygga jernvägar. Så hafva vi äfven den 22 Maj 1857, i såväl Aftonbladet som Svenska Tidningen, om ock blott fragmentariskt, uti en uppsats och kalkyl, som vi sedermera gerna sett af andra åberopad och reproducerad, yttrat oss emot planen eller finansbocken, att för jernvägsnätet upplåna 114 millioner rdr, som med 251 millioner skola återbetalas till utlandet. I korthet innefattade vårt påstående, att man, exempelvis, långt hellre än att göra i medeltal 37 årliga utbetalningar af 6 millioner rdr för att på 13 år färdigbygga jernvägarne med lån till fem procent ränta och med en kostnad af 220 millioner rdr, borde förnuftigtvis föredraga att utbetala 6 millioner rdr årligen under endast 167; år, för att på denna tid färdigbygga samma jernvägar utan lån och med en kostnad af endast 100 millioner rår. Besparingen i senare fallet blefve en summa af 120 millioner rdr emot endast 32, års förlängning af byggnadstiden. Men det var ej blott den direkta besparingen vi åsyftade, utan äfven de vigtiga indirekta fördelarne, hvilka, såsom orden föllo, åtminstone bort vara synliga inom finansdepartementets horisont. Att någon tanke på landets utarmande genom statens utländska skuldsättning för jernvägar ej varit öfverflödig, torde hafva visat sig. genom en annan färsk, bedröflig erfarenhet: landetså utarmande genom enskiltes och associationers utländska skuldsättning: — Och likväl, såsom vi ofvan antydt, frukta vi det förra systemet af skuldsättning, hvartill grunden lades under fagra tal om rikets öfversvinneligt blomstrande tillstånd, långt mera än det senare slaget, som, kort efter det grannaste talet, kreverade, men som dock kan nödfallsvis regleras på ett i moraliskt hänseende mer eller mindre ursäktligt och tillåtet sätt, hvilket, såsom ej stående tillsammans med statens värdighet och heder, ej ens får ifrågasättas såsom slutliqvid vid statens affärer. Derjemte må i afseende på den oftentligt enskilta skuldsättningen nämnas, att så länge den princip är erkänd, som förbjuder fremling att i riket besitta fast egendom, kan det åtminstone sättasi fråga, huruvida det-är öfverensstämmande med eller stridande emot samma princip, icke blott att sälja, utan äfven att hypotisera svensk fastighet till utländning: A Kändt är, att låntagareintresset i Sverge är gammalt och stort, och derom. vittna landets bankoch kreditförfattningar, hvilkas förbättrande, i trots af nämde intresse, icke hafver sig lätt. Vi veta att försvararne af landets utrikes skuldsättning å tout prix;skola åberopå t. ex. jordbrukets stora framsteg derigenom. : Men om det icke kan nekas att, under de förhållanden i öfrigt som varit för handen, jordbruket måst göra etora framsteg äfven utan sådan skuldsättning, så kan det sättas i fråga, huruvida de verkliga, på egen botten stående framstegen blifvit större eller mindre genom samma skuldsättning än utan sådan. Om en egendom i:stad eller på landet, efter sin medelafkastning värd 200,000) rdr, genom ymnig tillgång af främmande penningar och lättade lånetillfällen, under fastighetshandelssvindel säljes och köpes för 300.000 rdr, så att den skuldsättes ytterligare för 100,000 rdr, som i sinom tid skall återbetalas, så heter det visserligen att egendomen stigit. 100,000 rdr i värde; men detta är jul endast en : nominel och improduktiv värdetillökning, ty då afkastningen bestämmer värdet, men egendomen icke genom blotta köpet afkastar mera än förut, under det den suges af räntan på 300,000 rdr i stället för på endast 200,000 rdr, måste den förr eller senare, då den konstlade stegringsorsaken upphör att verka, återfalla till det värde. 200.000 rdr, eller hvad det må vara som motsvarar afkastningen och behållningen. Derföre ropaj de. omåttligt skuldsatte och de, som aldrig kunna få låna nog, i tid och otid om nöd-j vändigheten af nya lån, om statens mellankomst och om tillökning af landets rörelsekapital, om än på det mest imaginära, äfvenmA mn RA RA AR Ve RR