Article Image
känsla — borde hafva stäfjat hans lust att på ett:sådant,sätt. söka sak med-enhafystaten -beskyddad stiftelse, och hvilken person borde besinna, att han sjelf står i tacksamhetsförbindelse hos rikets ständer för deras frikostighet mot. honom och det vinstitut vid hvilket han tjenstgör. ; För hr B:s egen skull önskade jag verkligen, att; jag, sett. miste, då jag fann hans namn under den af bonom. i Aftonbladet införda artikeln; ty det väcker alltid en vidrig känsla, då en person. hos hvilken man förutsätter åtfolnstone hvad man kallar vanligt. vett, framtt sätt, som vittnar omen så fullkomlig frårvaro af all grannlagenhet. Dessutom borde man : kunna fordra af en man, som räknar sig till den vetenskapliga verlden, att om han ej författar någonting annat, han åtminstone icke måtte författa skrifter af ådan förkastlig art,. som den nu ifrågavarinde. Hr B:s svarsskrift mot mig känrer saren redan, och kan af densamma se huru han gjort sig besvär såväl med att öfvertyge ss om hvar man säkrast bör söka källan till rtikeln i Ställningar och Förhållanden, som ock att låta allmänheten få göra en rätt nog: bekantskap med . skaplynnet hos den hjelten som skall. grusa ortopediska institutet. Hvad vill nu hr professor Branting med denna ,skrift? Vill han genom detta sitt stridssätt vinna anseende för oväld? Tror han sig vederlägga mig genom slingrande undflykter, Tror han sig genom nya osanna påståender bäst kunna förmå läsaren att glömma de äldre. eller att förvilla allmänna omdömet genom uppenbara vrängningar? Det ser verkliger så ut. Men jag ämnar sannerligen icke låta honom ostörd hållas i detta förehafvande. Visserligen: har jag från. ett och annat hål! hört yttras, att jag icke borde bevärdiga med: ett svar. den skrift, som röjer en sådan anda: men jag kan ej lyssna dertill, .så länge ang eppet icke -blott gäller min Person utan äfven den sak, man söker undergräfva. Til professor Branting sjelf kan jag dock icke nv. mera ställa mitt svar, . En arm stackare. fastän -höljd i trasor, som tilltalar mig an-. ständigt på gatan, anser jag mig skyldig at svara; men om en man — vore han ocksi ar den bildade klassen — sänker. sig unde: den linea. som af humaniteten är uppdrager lan vettet och råheten och tilltalar mic på ett ohyfsadt sätt, så vänder jag mig itrår honom, — Det lilla. publikum, om hvars sympatier min , motståndare : genom arten af sit anfall velat göra sig förvissad, missunnar jag honom icke. . För den öfriga allmänheten skall jag icke uraktlåta att tydligt. framhålle alla dikter och förv gningar uti hans sistr skrift, ehuru mina strägna göromål nödga mix att för någon tid uppskjuta dermed. Hva och en vet, att ju. värre en härfva blifvit hop trasslad, desto längre tid erfordras att rede densamma; och hvad trasslet här beträffar. så tyckes hr Branting hafva nedlagt icke litet arbete derpå. Ett par spetsfundiga hutvuden till hjelp hafva väl ock gjort sitt till. kan jag finna af den advokatoriska skicklighet:n. Det förundrar mig dock, att dessa hedersmän icke lyckats öfvertyga hr Branting om hur han blottar sig och fullkomligt röjer sin nära slägtskap med insändaren i Ställningar och Förhållanden just genom den passionerade hetta, hvarmed han bemöter mitt sva på det första angreppet. . I. denna sin hetta han inom. gränsen af förvirring, då han. ngående historien om Hedda P., yttrar: att jag ensamt för denna fnjurie (att nemligen hafva vågat tala om: ett verkligt, redan at tidningarne offentliggjordt faktum, likväl utan nigot påstående mot hr Branting eller någen annan) borde ställas till ansvar inför F donstol. Skulle någon här dragas för rätta, si vore det i sanning författaren till de mot mig gjorda och sedan med fullgiltiga betyg vederlagda beskyllningarna i Ställningar och rörhållanden. Jag har härmed velat på förhand uttrycka min tanka om halten af professor Brantings försvar för angreppet emot ortopediska institutet, . och får tillika förklara, satt jag i ett kommande svar skall, så långt utrymmet medgifver, ådagalägga det: grundfalska i han: sätt att försvara sin sak, och dessutom belyse åtskilligt, som med denna fråga står i samm inhang. Herman Sätherberg.

5 februari 1858, sida 4

Thumbnail