STOCEHOLM don 3 Febr, Bref från Danmark. Köpenhamn Ad. 20 Jan, 1958. I dag för tio år sedan dog konung Christian den B:de. Hans son -Fredrik-den sjunde har nu sålunda regerat: ett helt. decennium, en tidrymd, som är stör nog föratt man skall kunna bilda sig en grundad mening om hans egenskäper såsom regent, så mycket hellre som hans regeringstid på intet sätt varit stilla och betydelselös, utan tvärtom varit ovanligt rik på märkliga händelser, som kräft all möjlig kraft och duglighet från de styrandes sida. Vid Christian: den 8:des död befann landet sig i ett: tillstånd af rikt materielt välstånd, hvilket ej lidit något allvarsamt afbräck genom: den dyra tiden och penningkrisen år 1847. Tillståndet i andligt afseende var äfven godt; det var rörelse och framåtskridande i alla riktningar, och äfven om ett något spändt förhållande. var. rådande mellan fölket och regeringen, hade detta dock icke mycket att betyda; den offentliga meningen var i sjelfva verket för stark för att regeringen i längden skulle kunnat motstå densamma. Till och med den punkt, som från början utgjort den egentliga stötestenen, nemligen konungens obenägenhet att gå folkets önskan om en förändring i statsförfattningen till mötes, tycktes förlora sin egenskap at trätofrö, då konungen, dertill.. förmådd antingen af egen god:vilja eller af den offentliga meningens påtryckning, mot slutet af sin regering var allvarligt betänkt på att taga initiativet till en konstitutionell reform, en handling, hvarigenom han; enligt hvad som påstås, ville förherrliga den år 1848 inträffade 400:de årsfesten för den oldenburgska ättens uppstigande på danska tronen. Endast söderut såg det-mörkt ut. Der hade länge ett mäktigt parti arbetat på de i statsrättsligt och. till. största delen äfven i nationelt hänseende alldeles olika hertigdömena Holsteins och Slesvigs sammansmältning och å samma gåhg på deras lösbrytande från Denmaris och: anslutning till. Tyskland... Detta partis -bemödanden . rönte ett hfligt motstånd så väl hos en del af den slesvigska befolkningen, isynnerhet den danska talande och danskt sinnade allmogen, som hosiden danska oppositionspressen och hela det danska folket, hvaremot regeringen endast vacklande och .skyggt pptrdda mot detsamma. I början betraktade man. det. väl till och med såsom en välkommen motvigt mot det danska liberala oppositionspartiet, och de flesta den tidens statsmän voro-ju dessutom likgiltiga för nationaliteten samt personligen och i umgängeslifvet lierade medledarne för det slesvigholsteinska partiet, hvilket -hade representanter inom sjelfva konungahuset. Sedermera kom visserligen regerimgen öfverhufvud och specielt konungen till en bättre iusigt om partiets 1ilojala planer, men saknade dock kraft att uppträda mot det med den energi. som den offentliga. meningen i Danmark och sakens betydelsefordrade. Följaktligen rådde vid Christian den 8:des död en stark spänning mellan de under hans spira lydande landsdelarne; men det var dock säkerligen få personer, som anade huru hastigt den under askan glödande. gnistan skulle slå ut i ljus låga, hvilket otvifvelaktigt heller icke skulle skett så snart, såframt icke den franska februarirevolutionen kommit. Men redan före densamma hade Fredrik den 7:de officielt bebådat införandet af en förändrad statsförfattning; katastrofen i Paris skulle derföre säkerligen lika litet hos oss som i Sverge haft något väsentligt inflytande, om ej det till följd deraf upplågande slesvigholsteinska upproret hade-gjortaf nöden ett mera energiskt uppträdande, än den gamla regeringspersonalen kunde anses i stånd att ådagaägga, samt fordralt en kraftansträngning från folke la, som skulle ställa folket i ett helt annat hållande till regeringen än förut. Händelserna i Holstein gåfvo oss derföre plötsligen en-ansvarig, ja på sätt och vis en parlamentarisk minister, så till vida som ministåren ganska visst var vald med hänsyn till den majoritet, som i politiskt. afseende bildat sig inom nationen samt hade sitt stöd i denna. hvaremot det ännu återstod att dana parlamentet. Från den tiden har den ena ministåren aflöst den andra, och förändringen har mer än en gång gällt systemet och icke blott personerna; så till vida kan också Fredrik den ridligen sägas häfva skickat. sig allsåsom en konstitutionel konung, som han icke synes hafva gjort något väsentligt motstånd mot: de särslälta rministörerna, så länge de suto vid styret; och då omständigheterna fogat det så att hans personliga åsigt kunnat lägga en öfvervägande tyngd 1. vågskålen, der har denna åsigt onckligen som oftast lutat mot den frisinnade sidan. Någon del häri torde det dock hafva haft. att hans första steg på denna bana 1848 mottogs med så varm hänryckning, att det blifvit ett slags nödvändighet förhonom att framgå i den riktning, tills hvars representant folket utsett honom; och dessutom äro ju icke ens konungarne oemottagliga för popularitetens lockelser. Marsministerens bana -var: kort; och den hann derföre ej uträtta mycket. för den inre utvecklingen. Den gaf några enstaka bestämmelser om landboförhållandena, frigaf pressen; införde allmän värnepligt, sammankallade efter en liberal vallag en beslutande församling, till att förhandla om rikets nya grundlag, -och. framlädeför: densamma sitt ut1. sar 3 OA BCE SNS JG Sh LäS.