trade topparne, från hvilka de nedfallit, ännu resa sig högt upp ifjerran. . Genomträngande detta kaos i skuggan af klipporna, varseblefvo vi tvärs öfver dalen en töckenmassa, nedtill öfvergående i ett långt, skummande vattenfall, som nedstörtade i djupet nedanför. På ett annat ställe skimrade en regnbåge mot den mörka grunden af en klippvägg, antydande tillvaron af vattenångor från ett för öfrigt osynligt fall. Under tredje -skjutshållet kommo vi, efter att först hafva farit uppför en brant backe, ned i Borgundsdalen, der man träffar den cefter all sa.molikbet äldsta kyrka i Norge. Det är en besynnerlig, fantastisk bygnad, fullsatt med spetsiga tornspiror. och betäckt med ett harnesk af svarta, tjärbestrukna spånskifvor. Den daterar sig säkerligen icke från senare tid än tolfte århundradet, och möjligen också från slutet af det elfte. Bygnadssättet erinrar om den byzantinska stilen i det runda koret och de hvälfda gallerierna längs med sidorna, om den götiska uti fönstren och de spetsiga gaflarne, och de kantiga prydnaderna på taket återkalla i minnet. de hedniska templen från den förkristna tiden, En underligare tingest lärer knapt anträffas i hela kristenheten. Endast bland den kinesiska konstens vidunderligheter torde man kunna finna ett motstycke dertill; Med undantantag af Hitterdalens kyrka i Telemarken — en bygnad art lika datum — är denna den bäst bibehållna af de få fornlemningarne i Norge. Den fullkomliga frånvaron af riddarborgar är en sak som förtjenar anmärkas. Lifegenskap har aldrig funnits här, och kanhända är detta orsaken till den lätthet, hvarmed inrättningar af oblandadt republikansk prägel blifvit här införda. : Vår väg fortfor att gå uppför bottnen af: en vild, ofruktbar dal. Vid Haugs skjutsombyte vände sig vår kosa åt sydost, uppför en sluttning som ledde till Filefjeldsplatån — en svår väg för vårahästar i den brännande solhettan. Björkskogarne aftogo småningom i storlek, tills de helt och hållet upphörde, och den nakna slätten utbredde sig framför Luften var här på högslätten särdeles angenäm och uppfriskande. Vi befunno oss mer än tre tusen fot öfver hafvet, men bergstopparne till höger och venster om oss, med sina färgskiftningar af ljusgrått, lilas och purpur i solskenet samt rent blått i skuggan, uppstego till en höjd af. sex tusen fot. De föregående tre dagarnes hetta hade bortsmält snön på dem, och landskapet var nu dystert och enformigt. De norska fjellens toppar ega endast vildhetens och ödslighetens behag. Jag tviflar på att några andra berg med samma höjd förete mindre sublimitet i sina högre regioner. De partier af Norges natur, somj göra det mesta intrycket, äro dess djupa da1 lar, dess fruktansvärda klyftor med sina vattenfall, liknande bandstumpar som blifvit ut-1 hängda från klippbranter, som tyckas nå sjelfva himmelen, och framför allt dess slingran de, labyrintiska fjordar — hafvets dalar, på hvilka företeelserna från dalarne i land förnya sig. Jag har ingenstädes i Bergens stift funnit ett sceneri af-så egendomligt slag och hvilket gjort en sådant intryck, som det, hvilket Lofodens öar framstälde. Denna dag var em söndag och vi väntade i följd deraf att få se några tecken dertill i folkets yttre. Likväl träffade vi under: hela resan blott en enda snyggt klädd person — vemligen värdinnan på ett värdshus på toppen at Filefjeld; der vi rästade för att beta våra hästar. Hon var en ung, nygift qvinna. med ett blomstrande ansigte, och i sin snöhvita chemise samt nätta kjol lyste hon som en stjerna bland de smutsiga och ruskiga varelser som sysslade i köket. Jag bör dock icke förgäta en gosse, som höll på att tvätta ansigtet i en bäck, just som vi foro förbi; men han var ung och förstod icke bättre. Annars ströko karlarne omkring husen eller sutto på klipporna i solskenet, smutsiga. och ännu något annat, för att döma af vissa tecken. Vid Haug glömde jag att det var en fast station, der man ej behöfver betala mnåga budningspengar, och lemnade den vanriga summan till värdinnan, sägande: här är för tilsigelsen. Det är alldeles riktigt, sadc hon och stoppade pengarne i fickan. Snuddande förbi en azurblå sjö, öfverfore vi den -högsta delen af! passet, nära fyra tuser fot öfver hafsytan; och nedkommo genomen naken dal till Bjöbergs värdshus. Värden emottog oss mycket hjertligt, och som värdshuset såg någorlunda drägligt ut, öfvertalad: han oss sned lätthet. att. dröja öfver natten: ftans hustru hade på sig en förfärlig kostym. som vi dock sedermera funnit vara den anmänt brukliga drägten i hela Hemsedälen cch ffallingdalen. Den bestod helt enkelt af cr ofantlig, säckformig och dinglande kjol, sem började strax nedanför halsen och räckte da till fotknölarne. Om hon var fet eller mager, rak eller krokig, välväxt eller vanskapad. var omöjligt att urskilja, undåntagandes då det blåste Det enda som kunde sägas till förm för en sådan drägt är, att den icke förhindrar kroppens utveckling och utvidning i någon som helst riktning. Jag skulle derföre högligen vilja rekommendera den till ar tagande hos ifrårne för en reform i qvinnornas klädsel derhemma. Den är åtminstone på intet vis tryckande omkring lifvet, hvaröfver de beklaga sig så mycket i afseende på den moderna klädseln. Det är vida mera säcklik. löst åtsittande och osmaklig än Bloomerdrägten, och eger derjemte den fördelen att göra alla utan undantåg, gamla och unga, vackra och fäla, lika vederstyggliga. Stannen alltså icke vid några balfme yr. mina sköna reformatorer! Det förefaller en otroligt, att i ett land som Norge, der böskapsskötseln utgör en af hufvudnäringarae, det skall vara nästån omöjligt att erhålla söt mjölk och godt shför. Bcskapen är af god beskaffenhet, bättre gräsbete fins icke i verlden; och enda förklaringsgrunden för det anmärkta förhållandet måste sökas 1 denallmänna bristen på renlighet. särdelesi bergstrakterna, der man uteRES