att få återkomma till Reykiavik.. De må nu vara huru outtröttliga som helst, så kunna de åtta mil, man dagligen affordrar dem, just ej vara egnade att inge dem mycken sympati för de främlingar, som genomresa Island. De tyckas längta att få sluta färden ju förr dess nellre, och derutinnan äro de fullkomligt ense med sina ryttare. En timma före hvad man i Europa kallar dagens slut, gå de redan i bet på stränderna af Thingwallasjön. Vi återfinna i Thingwalla samma pastor, hr Beck, samma kyrka, samma skjul och ... samma regnväder. Man tillbringar natten som man kan: vi ha då åtminstone den trösten, att numera blott en dagsled skiljer oss från korvetten. — Följande morgon rustar, man sig ganska tidigt till. afresan. Stunden är kommen, då vi skola taga farväl af vår hederliga värd och det sannolikt för evigt; man trycker kraftigt hans hand; man betalar rundeligen för några skålar mjölk, som släckt vår törst, för torfstyckena, som tjenat oss till hufvudgärd, och för gräset, som hästarne förtärt. Man lägger dertill några små skänker, på det vårt värdfolk måtte ega ett kärt och långvarigt minne af vårt besök. Och nu, fort upp i sadeln! Om blott våra hästar ännu denna sista gång vilja vara oss bevågna, skola vi i afton vara i Reikiavik. Men just i det ögonblick, då karavanen bryter upp, skyndar pastorn åter fram. Han. håller i handen ett papper, hvarmed han viftar i luften. Är det måhända några verser, som han författat till vår chefs ära? .. Eller kanske en välsignelse, som han vill tilldela oss på latin? Man stannar, man begär förklaring, och får veta att det är... icke mer och icke mindre än ... en räkning! — ja en formlig räkning på 220 francs ... för nötningen af den plats, som tjenat oss till lägerställe, i hyra för några lavastycken, på hvilka vi förgäfves bjudit till att sofva, troligtvis också för det ymniga regnet, som genomblött oss! Det är oss icke tillsändigt att inlåta oss i någon tvist, med herr pastor Beck; man liqviderar den lilla nätta summan, och man lemnar Thingwalla, föga uppbygd af den andelige mannensi stora oegennytta. Man måste likväl medgifva, att denne kyrkoherde, som skulle passa bra till värdshusvärd i Terracina, är ett undantag på fsland. Vi ha lärt känna dess invånare, vi ha umgåtts med folk af alla: samhällsklasser. och öfverallt ha vi funnit goda, okonstlade seder, mycken gästfrihet samt ett förekommande och redbart bemötande. Den engelske lorden, som återkom. till Reikiavik två dagar senare än vi, hade i Thingwalla fått undergå samma mystifikation. Som han önskade njuta af en fri utsigt öfver sjön. å slog han upp sitt tält på en mark, som åg utanför pastoratets gränser. Han blef iikafullt beskattad, alldeles såsom vi, och fick punga ut med 47 ecus. Lord Dufferin var emellertid förtjust öfver surprisen. Man skrattade allmänt åt anekdoten, och förmodligen skrattade pastorn å sin sida allramest, Olyckligtvis hade vi ej den utvägen att svärja på att vi ej skulle låta narra oss en gång till; ty det är föga sannolikt, att någon af oss skulle någonsin falla på den tanken att resa till Island på sommarnöje.