den utvidgade valrätten inom borgareståndet. hvars tillämpning dock ännu väntar på K. M:ts sanktion. Bondeståndet, som icke mindre tarfvar rekrytering, blef icke heller lottlöst, i det-att valrätten föreslogs utsträckt till besutne f. d. tjenstemän. Iwru nämde stånds majoritet behandlade detta förslag, då det förevar till öfverläggning, förtjenar ett eget kapitel, som icke torde uteblifva; det är här tillräckligt att anteckna, att ståndet, som bifallit den föreslagna förändringen inom borgareståndet, meden besynnerlig art af konseqvens afslog all förbättring för egen räkning. Det hufvudsakligaste motivet för majoritetens handlingssätt härutinnan var den högt och lifligt uttalade fruktan för att genom ett lappande på den gamla riksrocken afskära möjligheten af, eller åtminstone förlänga utsigterna för en af behofvet högt påkallad representationsförändring, hvilken man af själ och hjerta önskade. I diskussionens hetta undföll väl ock en och annan hedervärd ledamot den åsigten, att bondeståndet vore godt nog som det var, att man borde. hålla på dess renhet och veta uppskatta dess odalmannakarakter m. m.; men dessa förflugna ord få väl icke bedömas så strängt, att derpå bör tillämpas det gamla ordspråket: Hvaraf hjertat fullt är, derom talar munnen. Hufvudmotivet för afslaget var emellertid, som sagdt, ståndets stora fruktan för den dolda plan, som skulle ligga i projektet att omöjliggöra all representationsförändring; man ville icke lappa m. m. (ehuru man nyss förut hade gjort det). Efter uttalandet af dylika åsigter, borde man väl ha trott, att, då förslaget om val till riksdagsmän inom ridderskapet och adeln kom till ståndets afgörande, detsamma skulle afslås, såsom utgörande just ett dylikt lappande och ett lappande af allra farligaste slag, såsom tydligen tillkommet för ätt inblåsa nytt lif i den slocknande adelsinstitutionen och gifva det vacklande riddarhuset en ny existens. Tvärtom! Bondeståndet bifaller detta förslag och ger derigenom den största dementi åt sina förr uttalade motiver. Nu hördes icke något tal om faran för representationsförändringens uteblifvande; nu ansåg man vinsten af sjelfskrifvenhetens upphörande så stor, att allt annat måste: stå tillbaka derför. Månne det kan vara alldeles fördoldt för det ledande koötteriet inom bondeståndet, att om riddarhuset blir valbart, så minskas icke derigenom sjelfskrifvenhetens vådor, utan ökas just inflytandet hos sjelfva junkerdömets grädda? Detta inflytande skall blifva så mycket farlifare som hela vålagitationen utan tvifvel ommer att gå ut på att inom riddarhuset sammantränga alla de mest konservativa och folkfientliga elementerna af vår aristokrati: En frisinnad röst kan ännu understundom höras inom dessa sköldklädda, men vacklande väggar, hvilka man nu som bäst håller på att stötta upp; men huru skulle det blifva då? Vid något eftersinnande torde bondeståndets ledamöter lätt inse, att det ligger en omätlig skilnad emellan det, att gifva en större ut: sträckning åt en folkvald församling, genom inrymmande deri af naturliga och rättsenliga elementer, och det att åt en sjelfskrifven adelskammare gifva en ännu större konsolidering än den redan eger, derigenom att man tillstädjer de der befintliga högaristokratiska och junkerliga elementerna att jen sig ännu närmare tillsammans. Ty hvad betyder i sjelfva verket ett val inom ridderskapet och adeln? Ingenting annat, än ett stärkande och sammanträngande af de mest framstående och egendomliga kastintressena. Man behöfver icke mycket af politisk blick för att inse detta och för att fatta, att man ej närmar sig till en -representationsförändring, derigenom att man stärker dess mäktigaste motståndare. Detta är, att möjliggöra en sak genom att omöjliggöra sättet och medlen för dess vinnande. : Hade bondeståndet bifallit det förslag, som. — ursprungliga syftet dermed må vara hvilket som helst — onekligen innehöll frön till dess eget reformerande, då hade ståndet derigenom möjliggjort åtminstone inom sig sjelft ett sätt till en representationsförändrings genomdrifvande; ty det bör vara klart för hvarje oförvilladt omdöme, att ju mera skråmässigheten och kastandan paralyseras inom de folkvalda stånden, desto mera närmar man sig det önskade målet, förutsatt att man vill vinna det på ordningens och laglighetens väg. Men helt annat är, att åt adelsinstitutionen gifva ännu ett nytt handtag, derigenom att man understödjer sjelfskrifventens redan vacklande grundvalar och dymedelst hjelper till att ännu några decennier upprätthålla ett skenlif, hvars aftynande är för tydligt, att åtminstone icke från folkets sida något medicinskt palliativ borde räckas till dess ytterligare förlängande. Om detta onekligen är förhållandet, i hvilken färg framstår då bondeståndsmajoritetens förfarande i denna för landets framtid så vigtiga sak? Och hvilka uppenbara inkonseqvenser blotta sig icke deri? Kunde man icke lätt blifva frestad att tro — hvilket äfven blifvit påstådt — att bondeståndet är lika mycket konservatift, som något annat stånd, då det verkligen gäller? På hvilken politisk ståndpnnkt befinner sig för närvarande bondeståndets majoritet och dess ledande kotteri? Detta kunde vara intressant nog att undersöka; men en granskning deraf må upps jutas till ett lägligare tillfälle, som visst icke länge skall låta vänta på sig. I förbigående må det vara tillräckligt att anmärka, att det parti, som för närvarande styr bondeståndet, med några liberala antecedentier från oppositionsriksdagen.. 1840, hvarpå -det egentligen vegeterar, i det hela bär denna gråhetens och indifferentimens obestämda färgskiftning. som numera utgör våra riksdagars