drog ned västen och klef högtidligt im på scenen. Det var en platt monolog som han hade att framföra; förut hade den aldrig blifvit applåderad, men nu gaf han den på klapp, såsom det heter. Han markerade hvarje öfvergång med dubbel styrka, strök under hvarje point med tredubbla streck och styrde ut det hela på det anspråksfullaste sätt med konstpauser och alla möjliga sceniska frimuraretecken. Då han ändtligen kom till den sista och plattaste frasen, trädde han ett halft steg framom sufförluckan och ett helt utom rolen, slog sig för pannan, utsträckte derpå högra handen mot publiken, i det han med en viss åplomb gjorde en half vändning på venstra klacken, och Jlemnade: så scenen med styfknäade heroiska teatersteg. Ganska riktigt; hela huset skallade af handklappning! Kan m se, sade han och gned händerna. Jag känner mitt folk. När man bara sätter sig öfver det, och icke låter genera sig, utan är närgången, så kan man lätt få publiken att klappa, och får man den först så långt, så inbillar den sig efteråt, att det var någonting utmärkt, som den har sett. Lefve de brutala klapparne! Det är ett stort fel att våra teatrar sakna en ordinarie klakörkår. Jag har två vänner som ständigt besöka teatern. Den ene af dem är estetiker, men hvad kan det hjelpa mig? — Han klappar aldrig åt mig, för det han är min vän, och det är rasande dumt: mina ovänner dra inte i betänkande att hvissla. Den andre är byggmästare; han förstår sig icke det ringaste på estestik, men han är min vän, och när han ser mig laga till en dylik sortie, som den jag nyss gjorde, då slår han händerna samman af glädje deröfver, och det med en innerlighet och en öfvertygelse som är så smittsam. att hela huset måste stämma in. Hade jag nu spelat ärligt spel och icke gjort konster, så hade hvarken han eller de andre klappat. öch i morgon skulle hela verlden vetat, att jag icke hade gjort lycka — och det är detsamma som alt hafva förfelat rollen. Sådan är publiken by Ja, mina ärade åhörare, sådan är dem verkligen — och det vet skådespelaren. Sådan är den publik, för hvilken han lefver och dör, den publik, hvars bifall är hans dagliga spis, hans heder, målet för hans sträfvan! När I nu betänken, hvilken oändhg aktning: för konsten det fordras att kunna helighålla den inför en sådan publiks lättsinne, : och hvilken uppoffrande kärlek till konsten det fordras för att försona sig med en så odräglig mentor som tidningskritiken och en så despotisk herrskaresom teaterdirektören; när I erinren er, hvilken öfvermensklig karaktersstyrka det behöfves för att bevara sin naturlighet, bvilken andlig ödmjukhet, som är nödvändig för att bekämpa inbillningen om egen storhet, hvilket bottenlöst djup af resignation det erfordras för att dränka den-ständigt uppdykande afunden, hvilket fromt tålamod som är af nöden för att bevara sin förnöjsamhet under de dagliga anfäktelser, som andras falskhet, inbilskhet, afund och bitterhet framkalla — så hoppas jag, att 1 villigt medgifven sanningen af mitt påstående: Detär icke lätt att vara skådespelare — I torden inse, att det är mycket oundvikligt ondt izvissa hemsynder, hvarpå teaterlifvet liksom ger ett slags privilegium. Erkännen I detta, så skolen I ock med detsamma beuwndra chvarcoch en af Thalias prester och prestinnor; som mer eller mindre segerrikt hafva bestått det farliga eldprofvet — och då har jag nått min afsigt med denna blick bakom kulisserna.