lång tid hålla den sålunda. Det nya betänkandet i religionsfrihetsfrågan har i dagens plena blifvit utdeladt och första gången bordlagdt. Vi ha redan meddelat de förslag, som utskottet i detta betänkande framlägger så väl rörande föreskrifter i afseende på dem, som omfatta villfarande lära, som rörande andaktsfriheten. Vi böra tillägga, att utskottet dels hemstält till borgareoch bondestånden, att de lika med ridderskapet och adeln måtte besluta en underdånig skrifvelse, hvarigenom rikets ständer skulle anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förordna, det må 1693 års kyrkohandbok be: gagnas vid barndop, om barnets målsman sådant begär, samt, derest så önskas, skriftermål förrättas och Herrans nattvard utdelas jemväl i enlighet med samma handbok; dels äfven föreslagit, att rikets ständer böra i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, för ordnande af de öfriga förhållanden, som med lagstiftningen i förevarande ämne ega gemenskap, låta utarbeta och i nådig proposition till rikets näst sammanträdande ständer framlägga förslag till lag i de delar, hvarom icke Kongl: Maj:t på grund af regeringsformens 89 S finner för godt att sjelf omedelbarligen förordna. Vi hinna icke i dag lemna någon öfversigt eller granskning af lagutskottets temligen vidlyftiga motiver, men böra endast nämna, att utskottet nu talar ur en helt annan tonart än i sitt senaste betänkande i ämnet, att det förklarar, att sedan rikets ständer bestämdt uttalat sig emot landsförvisningsstraffet, bör dess upphäfvande ock utan uppskof ega rum, emedan en af allmänna rösten utdömd lag ej kan stå qvar, såvida icke lagen skall råka i strid med det allmänna rättsmedvetandetn. Äfven till innehållet af reservationerna skola vi genare återkomma. Vi anse oss endast böra i förväg påpeka ett högst märkligt yttrande af hr domprosten Bring. Man kan icke förneka denne prelat en stor förtjenst, som ligger. deri, att han understundom nelt öppet uttalar det som rörer sig uti hierarkiens allrainnersta och som den eljest endast låterjsvagt framskymta under den rika väfnaden af teologiska fraser och af en mängd till mehn för samvetsfriheten förvrängda och hårdragna bibelcitater. Det var hr Bring, hvilken inför det häpnande Europa i sistlidne Oktober månad rent ut förklarade, att det enskilta samvetet icke har någon rätt, utan måste underkasta sig statens, de makthafvandes samvete. Nu har han gått ett steg längre. Han förklarar nemligen,; att medgifvandet af religiös tolerans står i strid med presterskapets privilegier af 1723, i hvilka bland annat stadgas, att ingen kättersk lära inom rikets gränser hvarken offentligen eller lönligen skall lidas. Hr Bring har icke uttryckligen sagt, men han måste naturligtvis med detta åberopande af de presterliga privilegierna mena, att religionsfrihetsfrågan icke kan i strid emot presteståndets beslut afgöras. När man sålunda helt rätt fram reducerar frågan om samvetets rätt och frihet i vårt fädernesland till en presterlig privilegäfråga, så förundrar detta oss hufvudsakligen för den naiva uppriktighetens, mindre för sjelfva sakens skull; ty den, som något studerat vår hierarkis anda och skaplynne, vet mer än väl, att den just betraktar religionen såsom ett sitt monopolium, i hvilket ingen må drista sig att göra något intrång. Det är icke långt emellan man ser prelater och konsistorier göra den uppfattningen gällande, att pastoraterna äro till för presternas skull och icke tvärtom, samt att alla de presterliga befattningarne på sätt och vis utgöra en presteståndets gemensamma besittning, ett oförytterligt fideikommiss, som ej kan inskränkas eller förändras utan att träda högvördiga ståndets eganderätt för nära. Likaså hör man ju äfven konsistorierna framställa den satsen, att de stora pastoraterna utgöra ett slags belöning?, hvilken man för ingen del kan ge åt personer, som för prelaturen gjort sig misshagliga. Det är alltid trefligare när det är rent spel i striden och när, man nämner sakerna vid deras rätta namn. Viäro derföre domprosten Bring förbundne derföre att han stält frågan på den rätta ståndpunkten: År och skall den religiösa intoleransen i Sverge fortfarande betraktas såsom en presterlig förmånsrätt ?