Frågan om konventikelfriheten har utskottet äfven nu skilt ifrån religionsfrihetsfrågan och i afseende på den förra uppgjort följande förslag till författning: Med upphäfvande af kongl. plakatet emot särskilta religionssammankomster den 12 Januari 1726 samt hvad för öfrigt i detta ämne finnes stadgadt, förordnas som följer: Medlemmar af den evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan särskilt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej heller må vid religionsöfning, sam ej är att hänföra till enskilt husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd, eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämde myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa, Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika vid dylik sammankomst såsom lärare, med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörde egenskap inom församlingen vidare uppträda. Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femti till och med tre hundra riksdaler riksmynt, till tväsviftes emellan åklagaren och församlingens fattige. Saknar den bötfälde tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af böter enligt utsökningsbalken. ko RL—