Svensk censur. Grundlagen tillförsäkrar hvar man iSverge rättigheten att i tryck uttala sina tankar utan mågra i förväg lagda hinder. Om man vill för allmänheten framlägga sina åsigter genom tryckpressen, behöfver man således icke, in: nan man öfverlemnar manuskriptet till tryckning, först öfverantvarda det i händerna på en tryckfrihetens polismästare. Men vill man låta sina tankar utsägas från scenen af en skådespelare, så måste man dessförinnan lemmna manuskriptet till granskning af — öfverståthållarembetet. Lagstiftaren tyckes ha ansett teaterpjeserna höra till sådant skräp, som det för öfrigt tillhörer öfverståthållareembetet att hålla hand öfver. En mera hyfsad lagstiftning skulle väl åtminstone ha anförtrott censorsmakten åt mera kompetenta bedömare än polisen. För öfverståthållaren har emellertid hans censurrätt kommit till pass just nu. Han lärer neml. i dessa dagar erhållit, för att granskas, ett Jlitet Instspel af vådevillförfattaren Aug. Säfström, ämnadt att uppföras på Ladugårdslandsteatern. Deri förekommo några mycket oskyldiga kupletter om den nya gatuförordningen. Hr öfverståthållaren hade måhända hört talas om det lifiga skratt hr Säfströms kupletter. föredragna af hr Ljungdahl, pläga väcka på ofvannämde teater. Han tänkte sig några hundra personer reguliert 6 gånger i hvarje vecka gapskrattande åt hans påhitt att döpa små gränder till gator! — Han strök ut kupletterna. Hr öfverståthållaren tillåter ingen drift med sig sjelf i denna speltermin. Rättvisan fordrar det erkännandet, att såväl nuvarande som föregående -öfverståthållare merändels handhaft sin censurmakt öfver tea;terpjeser på ett någorlunda humant sätt, — i fall någonting så vidrigt som censur någonsin kan kallas humant — till och med i tider då polismakten eljest varit temligen brutal. Men den svåraste olägenheten af denna censur är icke de utstrykningar, som göras med öfverståthållarens gåspenna, utan det tvång, som den på förhand lägger på författaren, hvilken aldrig kan våga öfverlemna sig åt sin inspiration, då han vet att en polisbatong står för honom som engeln med det bart huggande svärdet utanför paradiset. Om man nu skulle tänka sig, hvilket vi alls icke säga är fallet, att öfverståthållareembetet i Stockholm hade tillgång till och brydde sig om att i sådana saker rådfråga en person med något estetiskt omdöme, så blir det dock mer än tvifvel underkastadt, huruvida polismakten i småstäderna skulle kunna disponera öfver något dylikt smakråd, och det är icke otroligt att censurens hand der just skulle kunna klumpigt drabba just det uti ett dramatiskt stycke, som vore af något värde. Det är icke heller tillräckligt att öfverståtihållareembetet i Stockholm redan censurerat ett stycke; så snart det sedermera skall gifvas i en småstad, måste det derstädes öfverantvardas åt polisens godtyckliga behandling. Är det ett sätt att behandla litteratur. och dra: matisk litteratur, som utgör den högsta och mest utvecklade arten af poetisk produktion? Är det rim och reson att uti ett land; som berömmer sig af ordets frihet, lemna åt polisen en sådan makt, att den, genom alt månader och år låta ett stycke ligga ocensureradt, kan helt enkelt undertrycka detsamma, äfven om det vore af den största förtjenst? Är det på sådant sätt man lämpligast skyddar och befordrar det intelligenta arbetet? — — — ww tunn 0 G————— TEATER RUTT AE VAG